Min mormor hetter Carla Evelina. Hon föddes 1910 i Norra Åsum. Min uppväxt präglades av henne och min morfar som hette Erik. Han var född 1909 i Glimåkra.
Den här lilla berättelsen skall handla om hans och hennes livsöde. Under de år som gått sedan jag började göra lite djupdykningar i kyrkoböckerna har jag slagit hål på en och annan myt men det återkommer jag till senare. Vi börjar i Önnestad i en tidsepok innan 1:a världskriget och där Sverige fortfarande var ett fattigt jordbrukarland med början till Industrialisering. Tv Telefon var ett okänt begrepp. Den tid som vi har tagit del av i filmer och böcker. Längesedan men ändå nyss.
Min morfars far var stationskarl på Glimåkra station. Hans mor hette Ella och var enda barnet till ett hemmansägarpar från Önnestad. Ella hade läshuvud och hon fick studera mer än sina 6 år i folkskola, vilket var mycket ovanligt i början av förra seklet. Ella hade många beundrare. hon var en vacker flicka med långt välkammat hår. Ella hade skrivandets ådra i blodet. Hon älskade att skriva noveller och berättelser. Någon har sagt att hon drömde om att bli journalist på en tidning.
När Ella var 18 år träffade hon Per Svensson, stationskaren l från Glimåkra. Tycke började uppstå vilket inte sågs med blida ögon. Familjen skickade därför bort Ella till några släktingar i Ängelholm för att studera och förhoppningsvis glömma denna olämpliga förälskelse. Ellas saknade inte lämpliga beundrare och friare, tvärtom. Det var åtskilliga välbärgade hemmansägarsöner och en och annan änkeman som hade ett gott öga till herrskapets Hanssons vackra dotter.
Åren gick och Ella kom tillbaka till Önnestad på vårkanten strax innan sin 21årsdag. FAmiljen har inte hört talas om den förskräcklige Per Svensson på länge. Besvikelsen och bestörtningen blev därför mycket stor när Ella en dag ommer hem och berättar att hon är gravid och måste gifta sig med Per stationsskarlen, eller stins som det också kallades från Glimåkra.
Eftersom skandalen var ett faktum återstod bara att arrangera bröllopet som ägde rum i hemmet med några få vittnet. Dottern hade dragit skam över familjen på många sätt. Borta var de lämpliga friarna.
Ella och Per flyttar sedan upp till Glimåkra station där de bor i ett antal år.
Totalt får de 12 barn, varav 10 uppnår vuxen ålder. Det är tätt mellan barnen. Äldste sonen föds 1909 och yngsta dottern 1933.
Ella fick inte någon nytta av sin utbildning och kanske hon ångrade sitt val de gånger när Per inte kom hem på lördagen förrän veckans avlöningen var oåterkalleligt borta. Ella led i tysthet och fick motta både en och annan örfil. hon tog städjobb och tidvis mjölkade hon kor på granngården, hackade betor för att kunna mätta den alltmer växande barnaskaran.
Ella som tidvis inte haft någon kontakt med föräldrarna i Önnestad hade nu åter försonats med familjen som till syvene och sist accepterat hennes liv, val och öde. DE fick ju trots allt några barnbarn. Från första barnbarnet öppnade de trots sin besvikelse, en bankbok åt varje barn och 100 kr sattes in på bankboken till barnens utbildning och framtid. en summa som var ganska rejäl på den tiden.
Så småningom kunde Ella och Per bygga sig ett litet hus. Det var på 30-talet. Egnahemslån kallade man det för. Ella fick låna pengar av sin far så de kunde bygga huset. de lånade 5000 riksdaler på banken.
Huset var ett gult litet trähus med 2 rum nere och 2 vindsrum uppe.
Huset hade hel källare och efter några år blev det både badrum och centralvärme.
Ella började arbeta några timmar varje dag sedan barnen växt upp För första gången i sitt liv fick hon egna pengar och behövde inte oroa sig för om det skulle finnas mat på bordet.
I det lilla gula huset stod ett stort köksbord med 12 stolar. Det stod i huset under alla år och blev en symbol för Ellas val i ungdomen. Ella roade sig med att skriva lite noveller och skicka till Allers familjejournal redan tidigt oc hnågra gånger fick hon några kronor i honorar fö rsina noveller.
Åren gick och i mitten av 60talet får Ella en hjärnblödning vilket gör att hon förlorar talförmågan. Av den auktoritära men mycket godhjärtade kvinnan som alltid hade en famn öve rför den som behövde och stod ut med livets armod återstod ett tomt skal men där blicken berättade att hon fortfarande förstod vad man sa, men hon kunde inte svara.
Per och Ellas gula hus vid skolan i Hammar säljs och Per oc hElla flyttar in på ålderdomshemmet i Hammar och det är därifrån jag minns dem.
Jag minns ”farmor” som Ella kallades för, när hon satt på sängen med sin klänning, sina metallglasögon, grånade hår rynkiga händer och milda blick. hon tryckte handen på mig både när jag kom och när jag gick.
I rummet intill bodde Per. Han var vid full vigör och tog sig gärna ett och annat järn samtidigt som han gärna nöp ”flickorna” i rumpan när han kom åt.
1970 blir Per hastigt sjuk och dör på sjukhuset, en månad senare somnar Ella in på ålderdomshemmet.
Så här mer än 100 år efteråt kan vi i backspegeln se att inskränktheten och fördommarna som rådde i vårt land på den tiden satte käppar i hjulen för denna unga dam och med all säkerhet gick Sverige miste om en författare, skribent och journalist, som hon så gärna ville bli.
Ella höll fast vid sin Per i hela sitt liv. På väggen i hallen blickar de ner över mig och de mina. Porträttet som fotograferdes och målades till deras guldbröllopsdag finns fortfarande kvar. Per med sin stålgrå blick och Ella med ett milt leende på läpparna. Kanske blev deras liv inte så dumt ändå, de hade ju trots allt varandra och sina barn.
Vid tangentbordet
Kågerödsmurveln
Den här lilla berättelsen skall handla om hans och hennes livsöde. Under de år som gått sedan jag började göra lite djupdykningar i kyrkoböckerna har jag slagit hål på en och annan myt men det återkommer jag till senare. Vi börjar i Önnestad i en tidsepok innan 1:a världskriget och där Sverige fortfarande var ett fattigt jordbrukarland med början till Industrialisering. Tv Telefon var ett okänt begrepp. Den tid som vi har tagit del av i filmer och böcker. Längesedan men ändå nyss.
Min morfars far var stationskarl på Glimåkra station. Hans mor hette Ella och var enda barnet till ett hemmansägarpar från Önnestad. Ella hade läshuvud och hon fick studera mer än sina 6 år i folkskola, vilket var mycket ovanligt i början av förra seklet. Ella hade många beundrare. hon var en vacker flicka med långt välkammat hår. Ella hade skrivandets ådra i blodet. Hon älskade att skriva noveller och berättelser. Någon har sagt att hon drömde om att bli journalist på en tidning.
När Ella var 18 år träffade hon Per Svensson, stationskaren l från Glimåkra. Tycke började uppstå vilket inte sågs med blida ögon. Familjen skickade därför bort Ella till några släktingar i Ängelholm för att studera och förhoppningsvis glömma denna olämpliga förälskelse. Ellas saknade inte lämpliga beundrare och friare, tvärtom. Det var åtskilliga välbärgade hemmansägarsöner och en och annan änkeman som hade ett gott öga till herrskapets Hanssons vackra dotter.
Åren gick och Ella kom tillbaka till Önnestad på vårkanten strax innan sin 21årsdag. FAmiljen har inte hört talas om den förskräcklige Per Svensson på länge. Besvikelsen och bestörtningen blev därför mycket stor när Ella en dag ommer hem och berättar att hon är gravid och måste gifta sig med Per stationsskarlen, eller stins som det också kallades från Glimåkra.
Eftersom skandalen var ett faktum återstod bara att arrangera bröllopet som ägde rum i hemmet med några få vittnet. Dottern hade dragit skam över familjen på många sätt. Borta var de lämpliga friarna.
Ella och Per flyttar sedan upp till Glimåkra station där de bor i ett antal år.
Totalt får de 12 barn, varav 10 uppnår vuxen ålder. Det är tätt mellan barnen. Äldste sonen föds 1909 och yngsta dottern 1933.
Ella fick inte någon nytta av sin utbildning och kanske hon ångrade sitt val de gånger när Per inte kom hem på lördagen förrän veckans avlöningen var oåterkalleligt borta. Ella led i tysthet och fick motta både en och annan örfil. hon tog städjobb och tidvis mjölkade hon kor på granngården, hackade betor för att kunna mätta den alltmer växande barnaskaran.
Ella som tidvis inte haft någon kontakt med föräldrarna i Önnestad hade nu åter försonats med familjen som till syvene och sist accepterat hennes liv, val och öde. DE fick ju trots allt några barnbarn. Från första barnbarnet öppnade de trots sin besvikelse, en bankbok åt varje barn och 100 kr sattes in på bankboken till barnens utbildning och framtid. en summa som var ganska rejäl på den tiden.
Så småningom kunde Ella och Per bygga sig ett litet hus. Det var på 30-talet. Egnahemslån kallade man det för. Ella fick låna pengar av sin far så de kunde bygga huset. de lånade 5000 riksdaler på banken.
Huset var ett gult litet trähus med 2 rum nere och 2 vindsrum uppe.
Huset hade hel källare och efter några år blev det både badrum och centralvärme.
Ella började arbeta några timmar varje dag sedan barnen växt upp För första gången i sitt liv fick hon egna pengar och behövde inte oroa sig för om det skulle finnas mat på bordet.
I det lilla gula huset stod ett stort köksbord med 12 stolar. Det stod i huset under alla år och blev en symbol för Ellas val i ungdomen. Ella roade sig med att skriva lite noveller och skicka till Allers familjejournal redan tidigt oc hnågra gånger fick hon några kronor i honorar fö rsina noveller.
Åren gick och i mitten av 60talet får Ella en hjärnblödning vilket gör att hon förlorar talförmågan. Av den auktoritära men mycket godhjärtade kvinnan som alltid hade en famn öve rför den som behövde och stod ut med livets armod återstod ett tomt skal men där blicken berättade att hon fortfarande förstod vad man sa, men hon kunde inte svara.
Per och Ellas gula hus vid skolan i Hammar säljs och Per oc hElla flyttar in på ålderdomshemmet i Hammar och det är därifrån jag minns dem.
Jag minns ”farmor” som Ella kallades för, när hon satt på sängen med sin klänning, sina metallglasögon, grånade hår rynkiga händer och milda blick. hon tryckte handen på mig både när jag kom och när jag gick.
I rummet intill bodde Per. Han var vid full vigör och tog sig gärna ett och annat järn samtidigt som han gärna nöp ”flickorna” i rumpan när han kom åt.
1970 blir Per hastigt sjuk och dör på sjukhuset, en månad senare somnar Ella in på ålderdomshemmet.
Så här mer än 100 år efteråt kan vi i backspegeln se att inskränktheten och fördommarna som rådde i vårt land på den tiden satte käppar i hjulen för denna unga dam och med all säkerhet gick Sverige miste om en författare, skribent och journalist, som hon så gärna ville bli.
Ella höll fast vid sin Per i hela sitt liv. På väggen i hallen blickar de ner över mig och de mina. Porträttet som fotograferdes och målades till deras guldbröllopsdag finns fortfarande kvar. Per med sin stålgrå blick och Ella med ett milt leende på läpparna. Kanske blev deras liv inte så dumt ändå, de hade ju trots allt varandra och sina barn.
Vid tangentbordet
Kågerödsmurveln
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar