http://www.expressen.se/kvp/marias-kropp-hade-mer-an-100-skador/
http://hd.se/landskrona/2012/11/14/att-tro-ar-en-sak-att-bevisa-en/
I våras mördades en 17årig ung kvinna av sin familj med Landskrona kommuns goda minne. för Maria som vi kan läsa om i artikeln var hotad till livet av sin familj. hon ville leva som andra i vårt samhälle, som en svensk. Det accepterade inte familjen.
De gifte bort henne i ett tvångsäktenskap som hon hade brutit upp ifrån. Då drar man skam över familjen. Men är man 17 år skall man inte behöva gifta sig. Vi har Fadime och Pela, två andra tjejer som ville vara som alla andra, men inte fick för sina familjer.
FAmiljerna skickar fram sina söner att hålla i kniven, ibland är det mamman som håller i kniven. Egentligen spelar det ingen roll vem som utdelar de dödande huggen, de är alla medskyldiga till kvinnornas död. Lika skyldiga är kommunerna. För oftast har socialtjänsen fått kontakt med de här tjejerna tidigare. De har sökt hjälp, men tjänstemännen gömmer sig bakom sina skrivbord och går på smörgåstårtsmöten. Telefontider, det är alltid upptaget. Att få tag i socialtjänsten akut en kväll är stört omöjligt.
Detta vare sig man är nattvandrare eller man är en rädd invandrartjej som förföljs av sin familj.
Maria hade avböjt skyddat boende. Men vad har man erbjudit henne. Det är inte MAria som skall vara fånge. Det är inte hon som skall ha inskränkningar i friheten. Det är de som inte kan acceptera en svensk kvinnas liv och leverne.
Dessa kvinnor som hotas och många gånger misshandlas innan de slutligen dödas behöver all form av skydd de kan få. SAmhället måste ställa upp, vi som bor i samhället måste öppna våra hem för att hjälpa dessa tjejer. Skydda dem, ge dem mod. Tyvärr brukar blod vara tjockare än vatten och tjejerna längtar efter sina familjer. då passar familjen kallblodigt på att döda dem. Vissa mördas ändå, när familjen kallblodigt knackar på dörren och sticker kniven i den försvarslösa unga kvinnan. Och allt detta för att hon vill leva som en modern människa.
För några år sedan gick en film på tv med titeln När mörkret faller.
Det handlade om en turkisk familj, där föräldrarna med berått mod mördar sin dotter med hjälp av hela övriga tjocka släkten. På autobahn jagas flickan ut på motorvägen för att bli påkörd. Tragisk olycka. Det uppdagas ytterligare mord. En flicka drunknade. Så har vi balkongflickorna som plötlsigt trillar ut från balkongerna. Olyckshändelse, hur många av förövarna går fria. ja en vild gissning 90%. Det är väl om någon råkar se att flickan får hjälp över räcket som vederbörande kan åka dit. Jag rekommenderar alla att titta på filmen När mörkret faller. Den tar också upp problem med kvinnomisshandel, men ger samtidigt en strimma hopp.
En sak är säker, vi får inte blunda för familjevåldet. Den som ser något är skyldig att anmäla och agera. En svensk tiger inte längre, den tiden är förbi.
Vi skall inte glömma Maria, Fadime eller Pela. Vi skall tända ett ljus för dem och hedra deras minne samtidigt som vi öppnar våra hem och dörrar för de kvinnor som fortfarande är i livet men riskerar att mördas kallblodigt för en medeltida hederstradition.Minsta misstanke om hedersrelaterat mord måste utredas och vändas ut och in på. Ingen hedersmördare skall känna sig säker från Fru justitia.
All form av våld i hemmet mot kvinnor skall ses allvarligt. Oftast är gärningsmannen en nära anhörig. I svenska kvinnors fall är det i regel maken, i invandrarkvinnornas fall kan det var vem som i familjen, tom många gånger mamman som är drivandeohc hjärnan bakom morden.
Många menar på att kvinnan har ett val som stannar kvar i ett förhållande eller en familj där de blir utsatta för våld. Det är bara att gå. Men riktigt så lätt är det inte. För den fysiska misshandeln är oftast inte den värsta, det är den psykiska terrorn. Psykisk misshandel bryter ner. Blåmärkena sitter invärtes, de syns inte. Ingen frågar hur det är, ingen vet något. Kvinnan vågar inte berätta. Men när hon väl vågar så måste hon ha någon som fångar upp henne, för annars lär hon likt en bomerang falla tillbaka i ett förhållande som blir ännu värre än innan med mer våld, mer kränkningar, sämre självförtroende. Allt blir som en nedåtgående spiral. Oftast slutar det med att våldsmannen slår henne sönder och samman. sttryker hon inte med, så hamnar hon på sjukhuset med utslagna tänder, krossad näsa, brutna revben. Det är då hon måste veta att hon har en väg ut, bara hon vågar ta steget. Den vägen kan vi alla ge henne,
Vid tangentbordet.
Kågerödsmurveln
http://hd.se/landskrona/2012/11/14/att-tro-ar-en-sak-att-bevisa-en/
I våras mördades en 17årig ung kvinna av sin familj med Landskrona kommuns goda minne. för Maria som vi kan läsa om i artikeln var hotad till livet av sin familj. hon ville leva som andra i vårt samhälle, som en svensk. Det accepterade inte familjen.
De gifte bort henne i ett tvångsäktenskap som hon hade brutit upp ifrån. Då drar man skam över familjen. Men är man 17 år skall man inte behöva gifta sig. Vi har Fadime och Pela, två andra tjejer som ville vara som alla andra, men inte fick för sina familjer.
FAmiljerna skickar fram sina söner att hålla i kniven, ibland är det mamman som håller i kniven. Egentligen spelar det ingen roll vem som utdelar de dödande huggen, de är alla medskyldiga till kvinnornas död. Lika skyldiga är kommunerna. För oftast har socialtjänsen fått kontakt med de här tjejerna tidigare. De har sökt hjälp, men tjänstemännen gömmer sig bakom sina skrivbord och går på smörgåstårtsmöten. Telefontider, det är alltid upptaget. Att få tag i socialtjänsten akut en kväll är stört omöjligt.
Detta vare sig man är nattvandrare eller man är en rädd invandrartjej som förföljs av sin familj.
Maria hade avböjt skyddat boende. Men vad har man erbjudit henne. Det är inte MAria som skall vara fånge. Det är inte hon som skall ha inskränkningar i friheten. Det är de som inte kan acceptera en svensk kvinnas liv och leverne.
Dessa kvinnor som hotas och många gånger misshandlas innan de slutligen dödas behöver all form av skydd de kan få. SAmhället måste ställa upp, vi som bor i samhället måste öppna våra hem för att hjälpa dessa tjejer. Skydda dem, ge dem mod. Tyvärr brukar blod vara tjockare än vatten och tjejerna längtar efter sina familjer. då passar familjen kallblodigt på att döda dem. Vissa mördas ändå, när familjen kallblodigt knackar på dörren och sticker kniven i den försvarslösa unga kvinnan. Och allt detta för att hon vill leva som en modern människa.
För några år sedan gick en film på tv med titeln När mörkret faller.
Det handlade om en turkisk familj, där föräldrarna med berått mod mördar sin dotter med hjälp av hela övriga tjocka släkten. På autobahn jagas flickan ut på motorvägen för att bli påkörd. Tragisk olycka. Det uppdagas ytterligare mord. En flicka drunknade. Så har vi balkongflickorna som plötlsigt trillar ut från balkongerna. Olyckshändelse, hur många av förövarna går fria. ja en vild gissning 90%. Det är väl om någon råkar se att flickan får hjälp över räcket som vederbörande kan åka dit. Jag rekommenderar alla att titta på filmen När mörkret faller. Den tar också upp problem med kvinnomisshandel, men ger samtidigt en strimma hopp.
En sak är säker, vi får inte blunda för familjevåldet. Den som ser något är skyldig att anmäla och agera. En svensk tiger inte längre, den tiden är förbi.
Vi skall inte glömma Maria, Fadime eller Pela. Vi skall tända ett ljus för dem och hedra deras minne samtidigt som vi öppnar våra hem och dörrar för de kvinnor som fortfarande är i livet men riskerar att mördas kallblodigt för en medeltida hederstradition.Minsta misstanke om hedersrelaterat mord måste utredas och vändas ut och in på. Ingen hedersmördare skall känna sig säker från Fru justitia.
All form av våld i hemmet mot kvinnor skall ses allvarligt. Oftast är gärningsmannen en nära anhörig. I svenska kvinnors fall är det i regel maken, i invandrarkvinnornas fall kan det var vem som i familjen, tom många gånger mamman som är drivandeohc hjärnan bakom morden.
Många menar på att kvinnan har ett val som stannar kvar i ett förhållande eller en familj där de blir utsatta för våld. Det är bara att gå. Men riktigt så lätt är det inte. För den fysiska misshandeln är oftast inte den värsta, det är den psykiska terrorn. Psykisk misshandel bryter ner. Blåmärkena sitter invärtes, de syns inte. Ingen frågar hur det är, ingen vet något. Kvinnan vågar inte berätta. Men när hon väl vågar så måste hon ha någon som fångar upp henne, för annars lär hon likt en bomerang falla tillbaka i ett förhållande som blir ännu värre än innan med mer våld, mer kränkningar, sämre självförtroende. Allt blir som en nedåtgående spiral. Oftast slutar det med att våldsmannen slår henne sönder och samman. sttryker hon inte med, så hamnar hon på sjukhuset med utslagna tänder, krossad näsa, brutna revben. Det är då hon måste veta att hon har en väg ut, bara hon vågar ta steget. Den vägen kan vi alla ge henne,
Vid tangentbordet.
Kågerödsmurveln
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar