Förlöjligat Sverigedemokraterna, Jimmy Åkesson och det svenska folkhemmet.
http://www.sydsvenskan.se/sverige/drommen-om-datiden
Visst kan vi säga att mycket var bättre förr.
Jag föddes 1964. Uppväxt i Malmö, min mamma som gick bort nyligen i cancer och hennes föräldrar, dvs min mormor och morfar flyttade knall till Malmö i december 1963. Den offentliga förklaringen var att min morfar fått jobb med att bygga om Kemicentrum, men han hade pendlat förr och jobbet varade bara 1 år. Så den egentliga orsaken var den skandal som min mammas graviditet orsakade. Ogift och gravid. Det var skandal det i 60-talets Kristianstad. Min pappa var väldigt mörkhårig ohc hade blåa ögon, min mormor hävdade att Rosqvistasläktet var av tattarsläkte, därför som han var så ”svart” Han hade blåa ögon, turkosblåa och ganska ljus hy, så idag hade nog ingen ifrågasatt hans svenska ursprung. Men han fick jämt och ständigt ha passet med sig på 70talet när invandringen från Syrien bl.a. började.
Nåväl vi återgår till 60talet.
Att få barn och vara ogift, det var skandal det. Bostadsbristen var enorm, mamma fick bo kvar hemma med mig. Min mormor ”tog hand om” mig. hon var ju som brukligt var på den tiden hemmafru. Mamma gick tidvis i skolan, jobbade etc. När hon väl fick lägenhet på det då nybyggda Rosengård, eller Gula Höja som det egentligen var, så fick inte jagflytta med. Det bestämde min mormor. Det har nu visat sig efteråt att hon hade en enorm makt över mamma och delvis att det har varit som det har varit var deras fel. Nåväl. de gamle spred ut ett rykte att jag var adopterad. Till mig sa dem att folk ”trodde det” Jag har senare också träffat gamla kompisar som frågade var min mamma var. Det var ju alltid mormor som gick med i skolan. Det var alltid med de gamle jag åkte till dverse släktingar, vänner till de gamle i Kristianstad med omnejd. Aldrig med mamma. Jag fick höra att hon inte hade tid eller ville, men då vi pratade nu för några år sedan sa hon att hon inte fick. Allt detta härrörde till den skandal som det var att hon fick barn ogift. Där har tiderna förändrats till det bättre. Ingen höjer idag på ögonbrynen för att någon är ensamstående med barn. Det finns kvinnor som väljer att från början bli ensamstående utan pappa till barnen. Något som jag tycker är själviskt. Ett barn behöver båda sina föräldrar. En del vägrar konsekvent att uppge faderns namn. Barnet kan vara ett medvetet eller omedvetet resultat efter en ”one night stand”.
Samhället förändrades snabbt på 60talet. För min del präglades min fortsatta uppväxt av att min morbror som flög för Röda Korset. von Rosen som fick briljera över hjälpsändningarna och det farliga uppdrag det var ( han utsatte sig aldrig förnågon fara) Min morbror däremot och 2 andra sköts ner över biafra den 7 maj 1969. Sista flygningen innan uppdraget var slutfört. Man matbombade och skickade ner matpaket.
Afrika var något mytomspunnet. Elly och Kalle som min morbror hette bodde i Franska Kongo i 2 år i början av 60talet. De hade massor med träfigurer som stod i huset. Jag minns sista gången Kalle var hemma, han satt i den gråa fåtöljen. Några veckor senare var han död 37 år gammal. För min mormor och morfar var det ett hårt slag. Mycket berodde nog också på sättet han dog på. Nerskjuten många hundra mil hemifrån, hemtransporterad i en kista. Det sades att kistan inte fick öppnas, för synen skulle man aldrig glömma. Jag tror i mitt stilla sinne att man inte transporterade hem stoftet, mer än kanske valda delar. Flygplanet brann upp och tja….. samla ihopa delar av människor mitt i brinnande krig gör man det egentligen. Nä knappast.
Det valdes kremering och en sten finns idag på den gravplats som ägs i evinnerlig tid av hans f.d. hustru och barn.
Det tog någon dag innan nyheten nådde fram till familjen. Jag skickades bort till min morfars bror och har inte riktigt koll på hur länge jag var där, men vet at min födelsekalas blev inställt, så gissningsvis någon månad. För ett barn på 5 år som jag blev det året, strax efter olyckan var det nog ganska traumatiskt att bli ivägskickad. Först försökte man dölja sanningen för mig, men sveriges television visade den stora nyheten på enda TV-kanalen och en bild på de tre omkomna.
Det är en sak som skiljer sig mot idag. Barnen integreras i sorg och glädje på ett annat sätt än det gjordes då. Man informerar barnen.
Barn är med på begravningar, ritar teckningar etc. Klädsel, musikval är mer frihet. DÅ 1969 var det svarta kläder med sorgflor och sorgband i minst 1 år efteråt. Man sörjer inte med kläderna, men då gjorde man det.
Tiden går och det sägs att den läker alla sår, men en sak präglade min uppväxt och det var detta evinnerliga tjat om Kalle. Varje vecka 2 gånger i veckan åkte man ut till kyrkogården och satte blommor och tvättade gravsten. Fågelskit var bannlyst på gravstenen. Han var född 13 december 1933, alltså Luciadagen. Varje lucia väcktes man tidigt för att kolla på luciamorgon på tv samtidigt som varenda ljusastump som fanns i huset och mängder av foto på Kalle letats fram. Ibland åkte vi buss dit och det var 4 timmars väntan på att åka tillbaka, för bussarna gick inte så ofta.
Idag ligger Husie kyrka centralt, då låg det bakom LV4 som var i full aktion. Bulltofta flygfält flyttades i samma veva till Sturup. Men det lyfte diverse sportplan från Bulltofta. Jag minns när Elly och Kalle köpt sitt hus vid Husie. Då såg man till Bulltofta flygfält, det var fritt fält, idag ligger deras hus mitt inne i bostadsområdet. Hundratals hus är byggda mellan det som en gång var flygplats och huset.
Vi hade koloni i Östra sommarstaden. Den köptes sommaren 1967 för 4000 kr. Där var utedass, kallt vatten i det som skulle föreställa kök, ett litet kyffe på 2 kvm. Mormor och morfar köpte gasolspis med 2 plattor, ingen ugn. Mjölken förvarades i en lucka i golvet. den hade en syrlig smak på morgonen och var jätteäcklig, men man tvingades dricka den ändå. Smöret hette bordseve och var någon sliskig fettmassa som skulle ”smörja tarmarna”. Kolonin som vi kallade det för hade vi kvar i ett antal år. Utedasstunnan tömdes av några gubbar somåkte på en orange lastbil med bar överkropp och hämtade tunnorna tidigt på morgonen 2 gånger i veckan. Ett riktigt skitgöra. Idag hade nog ingen gjort detta utan heltäckande dräkter. Men då bars skittunnorna ut och oftast höll gubbarna dem på axeln.
Där var givetvis ingen el. Efter något år inköptes ett kylskåp med gasol som ibland slocknade. Har många gånger tänkt att det kunde lika gärna ha slocknat på natten. Det hände för det mesta när vi inte var där, då luktade det gas. Telefon hade vi ingen där, så man fick gå bort till kiosken och låna telefonen av Sten som ägaren hette.
Telefoni var dyrt. Att ringa riks var kostsamt. Min morfar hade en bror i Kungälv, han ringde ibland och pratade några timmar. Det var ”stort# när de ringde från kungälv. Har inte koll på priset men det var åtskilligt dyrare än det är idag att ringa. TElefonen var svart med trissa, fast installerad i ett jack med förskruvningar. När det var fel på telefonen kom TEleverket i sina oranga Volvo Duetter.
Men för att återgå till ryktet om att jag var adopterad.
Jag var väldigt mörk, den lilla svarta sa man . Jag hade ”toffsar” på öronen. Nu efteråt vet jag att det var för att jag var för tidigt född. Vägde 2700 gram och var 47 lång. Min mamma rökte under hela graviditeten. Vad jag vet tog hon inte neuresedynpreparat mot illamående. Jag har iallafall alla armar och ben som jag ska ha.
Jag blev retad för mitt svarta hår och bruna ögon som jag fick efter mamma och mormor. När jag började skolan fick jag höra att mina ludna ben var smuts. Okunskap. De var nog egentligen inte så ludna, inte efter referens till dagens invånare med ”ludna ben” . Solbränd blev jag, som en pepparkaka, var ju alltid ute. Kolonin som vi skaffade blev vår sommarbostad. Jag älskade det stället. Grannarna hade 2 söner och till min mormors stora fasa blev vi bästa vänner.
Dan och Rickard hette dem. De bodde på Segevång. Deras språk var inte speciellt vårdat och de var alltid smutsiga, eftersom de tillbringade dagarna i sandlådan och utelek. Min mormors dröm var en flicka med korkskruvar och sjömansklänning, som satt fint och var artig…….. Inte smutsad ener sig. Nu uppfyllde jag inte riktigt de kriterierna och det blev värre när jag lekte med odågorna intill. Staketet blev lägre och lägre, vi stod och pratade varje dag till slut var det så långt nere att klivet över blev naturligt. Då hamnade jag också i sandlådan och till min mormors stora fasa var den vita kjolen svart, de vita kalasstrumporna svart-gråa. Utskällningen var given. Fick höra att de skämdes för mig. De vita rosetterna satt på sne och håret var rufsigt.
Min morfar byggde en gungställning av galvade rördelar, rörmockare som han var. Tanken var nog att jag skulle hålla mig hemma och gunga där istället för hos grannen som hade en hög gungställning med 1 gunga. På min var det plats för 3. Benen hade nästan 45 graders vinkel och gungställnigen var nästan 3 meter hög, den stod lägligt intill ett träd, så sport blev det att klättra upp på benen, gå armgång längs med överliggaren och sedan bort mot äppleträdet som innebar ett aphopp till trädet. Idag hade man nog som förälder klassat denna gungställning som livsfarlig. Trapets, rommerska ringar och repstege hade jag och en boj, men man fick skifta mellan bojen och de rommerska ringarna. Snart samlades kolonins alla ungar hos oss.
Kolonistugan ja, den var ju ett kapitel för sigoch idag förstår jag inte hur vi kunde få plats så många i det lilla kyffet. Det var ett litet kök på 2 kvm, frånvägg till vägg Där var vask, skafferiskåp och 2 kokplattor. En kran med 1 vred och platslang som pip. Om någon sett den idag hade man nog skrikit högt om bakterier och hygien. . Utanför köket fanns en utomhuskran med trädgårdsslang. Den drack jag vatten ur många gånger. Dusch/bad bestod av balja med värmt vatten och iskall avsköljning efteråt. Senare år cyklade vi till segevångsbadet.
Övriga stugan bestod av en liten veranda där dte stod en kökssoffa, bäddbar med röd och röd/svartrutig galonklädsel. Ett gammalt köksbord m vaxduk och 3 vita köksstolar av pinnamodell. Det var glasrutor i väggen intill rummet. Hela verandan var det spröjsade glasrutor. Det var ett rum på runt 15 kvm. Hela stugan var nog totalt på 25 kvm max. Vi bodde 4 personer i den stugan, utan el, varmvatten belysningen var fotogenlampor, där jag tidigt fyllde på fotogen och tände veken som var gjord av tyg. En gång välte fotogenlampan och det tog fyr, men elden släktes.
Ibland var vi 5 i stugan för min mormor hade dagbarn från det jag var 5 år och Christin som en av dem hette älskade att vara i kolonin. Hennes mamma och pappa jobbadeheltid båda. Pappan som ”laborator” på Ferrosan och mamman som tandsköterska. Vi gick i skolan tillsammans under alla år. Dock valde vi olika linjer på gymnasiet. Det var inte jättevanligt att föräldrar jobbade båda. en gång när det var 6-årskontroll hos barnavårdscentralen bad dem henne att uppge sin adress. Hon sa då Sergelsväg 9b. Min mormor sa då nä det är fel. Hon bodde nämligen på Sergels väg 13c. Nä men där bara sover jag sa Christin. Sköterskorna skrattade, men min mormor blev arg på dem och sa att det inte var något att skratta åt och där hade hon ju rätt, det var det inte.
Christins föräldrar var lite äldre när hon föddes, hon var enda barnet. De hade barnflicka till henne första åren, Peggy. Hon var inte jättesnäll alla gånger.
Jag kommer ihåg att det var Peggy som hämtade mig när Calle dog. Vi gick i lekskola ihopa jag och Christin 3 förmiddagar i veckan, därav kände vi varandra redan som små barn.
Cykla ja, det var också ett kapitel för sig. Jag fick en sparkcykel efter min 3hjuling som var gul och blå. Sparkcykeln var röd. När jag fyllde 6 år fick jag en orange bkc minicykel som ”jag kunde växa i”. Små hjul och hög sadel, delbar med en skruv. Jag kastades upp på cykeln och började trampa. Inga stödhjul där inte. Det gick vingligt, jag trillade efter 10 meter. Upp igen sa man. till slut gick det bra. Men så kom vi till det här med att bromsa. Innan jag lärde mig bromsa så använde jag staketen till broms. Jag cyklade helt enkelt in i staketen. Idag hade nog någon anmält familjen för misshandel för jag var blåslagen för det mesta. Fast idag slänger ingen en unge på cykeln på det sättet utan man springer snällt bak efter cykeln hållandes i handtaget och beredd att gripa in om det välter minsta lilla. Hjärnskakning hade jag några gånger av olika anledningar, någon gång trillade jag ner från klätterställlningen någon gång gick det nog för fort på cykeln. Med den energi som jag hade hade jag garanterat idag fått en ”diagnos”. Fast lydig som jag var för jag inte vågade annat, rädd som jag var för mattebankaren så satt jag stilla när jag tvingades. Kolonin blev min kalvahage. Varje gång jag kom dit blev jag som en kalv på grönbete.
Vår koloni var” lyxutrustad”. Vi hade nämligen eget utedass. Många av kolonierna hade inga egna dass. Några hade med 2 sitthål eller fler.
Vårt hade bara 1. De som inte hade eget utedass fick gå på de två gemensamma dassbyggnaderna. De fanns i var ända av koloniområdet. Fanns 8 toaletter med hasp på insidan och utsidan. Bredvid stod de gemensamma sopcontainers som tömdes. Sopsortering var okänt begrepp. Allt slängdes i samma binge. Vi barn gillade de otäckta containersen bättre än de med luckor, för då kunde man krypa ner i den ohc leta fynd. Något som är otänkbart idag. alla sopor rotades igenom efter något ”bra att ha”. En gång var den halvfull. Jag och Rickard kröp ner i containern som kunde innehålla det mesta. Råkade då trampa i ett färgtråg med rapsgul färg. Jag kom hem till stugan med gulfläckiga skor och byxben. Byxorna var bruna garbadinbyxor, det minns jag så väl ärvda efter min kusin. Då fick jag återigen inte leka med Dan och Rickard, utan fick tomtarrest. Det varade några dagar, sedan sjönk staketet igen.
Rickard och jag var superbundisar till de gamles stora fasa. Vi höll kontakten upp i högstadiet, där förlorade vi kontakten med varandra.
Vi träffades på somrarna och hela vintern gick vi och längtade till sommaren så vi kunde leka. Vi träffades en gång några veckor före jul, då det var Östra Sommarstadens årliga julfest. Den var någonstans på Segevång, gissar skolan eller något församlingshem, det var stora lokaler. Vi var flera hundra personer. Vi barn gick lucia varje år och det övades några gånger veckorna innan. Till de gamles stora lättnad flyttade Dan och Rickard till Bromölla i 3:dje klass. Men då blev det dit istället. Jag tjatade tills de släppte av mig där när de själva skulle vara i Valje. När jag blev äldre tog jagtåget dit.
Östra Sommarstaden hade 2 områden, A och B. vi bodde på 53A. B-området hade ett grönområde, vildvuxet som gränsade intill Bulltofta. Ungefär från det vi började skolan och framåt så tillbringades kvällarna där med att leka dunkgömme. Där fanns en gammal bastu som brann nertill grunden, den var i ´princip ett sönderslaget skal. Alkisarna från ”backarna” tillbringade eftermiddagarna där med sina öl och brännvinsflaskor. Området ligger intill Kirseberg som idag är en attraktiv stadsdel med dyra bostadsrätter. Då på 60talet var det baracker och bostäder med mycket dålig standard. Ölgubbarna som vi kallade dem för låg också jäms med järnvägen och drack sina ölflaskor. Som barn smög vi dit tidiga morgnar och plockade pantflaskor. Vi fick inte gå där egentligen för ölgubbarna var ”farliga”. Njae, de var nog inte så farliga som det var att gå där för de tåg som körde där och skulle besöka verkstan som låg längre bort. Men vi passade oss för tågen och mig veterligt hände ingen olycka. Flaskorna pantades så småningom, de förvarades i Rickard matkällare, dvs i luckan i golvet som nog alla stugor hade.
Backen som vi kallade området var perfekt för ett gäng ungar som ville leka dunkgömme. Vi sköt också med luftgevär där på ölburkar som ölgubbarna lämnat kvar. En av grabbarna hade ett eget luftgevär och jag sköt gärna prick tillsammans med dem.
Vi var ute hela dagarna och lekte. Någon mobil hade vi inte och det gällde att passa tiden för mat, annars fick man ingen. Klocka hade jag ingen, men frågade ofta vad klockan var. Så småningom lärde jag mig se på solen och ljuset ungefär vad klockan var.
I somras besökte jag kolonin för första gången på minst 25 år. Mycket har förändrats. Idag finns både el,badrum, kommunalt avlopp, sopsortering där.
Kolonierna ägs oftast av antingen barnfamiljer i bostadsrättslägenheter i ytterområdena eller pensionärer som sålt sina villor. En koloni kostar runt 4-600000 kr i inköp och en del ännu mer. Kiosken fanns kvar. Jag följde en impuls och började prata med kioskägaren. Berättade att jag bott på området från 67 fram till vi sålde 1977. Tydligen väckte det lite sensation att jag började prata spontant, för det snackades sedan i luckan.
Samma lucka, samma kiosk, samma panel och takpannor. Men sten som ägde kiosken innan fanns inte där. Han som hade kiosken idag berättade att det fortfarande fanns några kvar som hade haft koloni i 40-50 år. De hade berättat för honom att det kryllade av ungar som lekte å backen, spelade minigolf och var ute och levde ”rövare” på kvällarna. Jag går runt i vårt område och det är mycket mindreän jag mindes det. Vår stuga är numera ålad i någon mellanblå skrikig färg, snickarglädjen runt fönster och takskägg är borta, det har byggts badrum. Min gamla lekstuga är riven, det gamla päronträdet är nedsågat. Utedasset är gäststuga. Stilla undrar jag om de fått bort osen ur väggarna….. För det luktade skit. Radarflaskan användes flitigt, varje gång locket till dasstunnan öppnades stack det upp en hel svärm av spyflugor.
En del stugor är sig lika, en del ser övergivna ut. det som slår mig är att det ser naket ut där i de flesta stugor. En del har begåvats med skjutdörrar och uterum. Några har satt solpaneler till varmvatten. Bekvämligheter kan man inte vara utan och vem vill duscha i kallvatten eller bada i en balja….. I åtskilliga av stugorna såg jag bärbara datorer ochfolk som satt och pratade i mobiltelefoner. En oas mitt i stan, 5 minuter från det pulserande stadslivet. Perfekt för den aktive stadsbon. Cykelavstånd in till puben.
Jag går sedan tvärs över gatan och in på B-området. Backen som vårt lekområde kallades för finns kvar, men nu betydligt indre och inhängnat med rejäla gröna staket. Några av våra klättertallar finns kvar men nu så höga att dete hövs skylift för att komma upp där. Området är välansat och någon dunkgömme hade inte gått att genomföra. Det finns bord stolar, grillplats. De gemensamma utedassen är ersatta med vattentoaletter med kodlås.
Barnen får leka på backen som nu påminner om en kommunal lekpark med stötdämpande mattor, säkra gungor etc. Bulltofta flygplats där staketet på vår tid alltid hade ett lagom stort hål för genomgång är bebyggt och utanför har vi mängder av nybyggda radhus ochvillor. Jag kommer i samspråk med några småbarnsfamiljer som nog också tycker att jag är en konstig figur. De sitter och vaktar sina lekande barn, beredda att lyfta upp och trösta om någon råkar slå sig på gungorna eller trilla ner från den eumärktaklätterställningen. Det döda trädet som trillat med uppstickande rot som var vår klätterställning med sina till viss del vassa grenar är borta. Säkerligen bedömdes det för farligt. Jag ser inga ensamma lekande barn utan föräldrar. Barnvagnar och åkbrädor står på rad. En sak slår mig. Vi hade nog mycket roligare där när vi var barn.
Vi blev jagade av en gubbe som vi kallade för Mandrake för hans svarta cape där han cyklade. Var säkert befogat för en sport var att smyga in i hans trädgård och palla de stora läckra plommon som fanns på hans träd. Eller o päron, äpple. Man åt så man fick ont i magen. Dagen efter ett stort plommonintag satt vi på utedasset i flera timmar. Man höll masken vågade inte säga att man varit och plockat plommon i Mandrakes trädgård. Någon kom på att han hade mördat och grävt ner sin fru så en sport var att smyga runt och hålla koll för att ”avslöja honom”.
Vissa som bodde i kolonin var skräckinjagande tyckte vi. Ändå var det lite skräckblandad förtjusning nästan som en sport att smyga nära deras staket och spionera på dem. Varför vet jag inte, det var bara så. Där var säkert inte något konstigt med dem.
Det bodde en ”ful gubbe” sades det i en koloni. Idag hade han suttit inom lås och bom. Pedofil kallas han idag. Om han var så farlig vet jag inte. Han var sjökapten hade en hund som hette pricken. Bodde i en gul stuga.
När jag närmade mig tonåren utökades bekantskapskretsen till även utanför kolonin. Några som bodde på området bodde ganska nära och deras barn gick i skola på kirsebergsskolan, varvid även deras kompisar kom på besök. Gangsters sa min morfar om dem. Fördomar och förutfattade meningar var vardagsmat hos de gamle.
Skolan var ett kapitel för sig. Lek inte med henne för hon är smutsig på knäna sa en ultrablond tjej som hette Katarina redan 3:dje dagen i skolan. Jag gick på Fridhemsskolan första 6 åren och sedan på Slottstaden. Det räknades som ”fina skolor”
Under nästan alla år i skolan blev hon och några till mina belackare. De hackade på mig, beskyllde mig för saker jag inte gjort, när något gått sönder fick jag skulden. Läraren hade sina favoriter, hon trodde stenhårt på dem. Dem var alltid oskyldiga. I Mellanstadiet blev det värre. Området där vi bodde i bestod till delvis av Malmös finare folk, societeten sa min mormor. Vi tillhörde själva sociesketen påstod hon. Mellanstadiet hade vi en lärare som hette Britta Adde . En gråhårig rälig satkärring som hade sina favoriter än mer än lågstadielärarna. Hon var satkärringen personifierad. Bodde i Villa Manheim, gick runt i diverse pälsar, persian, leopard, etc. Kläder som idag inneburit i princip skottpengar hos djurrättsaktivisterna. Man kände på den mjuka pälsen och tyckte det var stort att en leopard, ett farligt djur hade haft den. Inte ägnade man en tanke åt att persianpälsen är ofödda lamm där tackorna sprättas upp för att lammets päls är svart och superlent. Mobbingoffer blev jag, det har jag insett idag. Ett tacksamt sådant. Därför har det varit med stor vrede jag konstaterat att min dotter också varit utsatt i skolan i KVidnge. Precis som när jag gick i skolan så har man gärna velat skylla på dottern, liksom man skyllde på mig. Så även dotterns pappa och farmor farfar. Det är hennes sätt som gör att hon är mobbad hävdade dem. Det roliga i sammanhanget är att dottern som numera bor hos mig, inte är mobbad här i vår lilla byhåla tvrtom. 15 tjejer i klassen och visst är det tjafs. Men för hennes del innebar flytten en nystart. Så många gånger jag som barn ville byta skola, men fick inte. Jag passade inte in i den skolan. Det mobbas idag också metoderna är raffinerade. Facebook används, liksom msn. Barn använder ett språk som man inte trodde existerade.
Dottern rymde från sin pappa efter bråk och handgripligheter. Men veckan innan detta hände, vilket blevdroppen, det är dock en annan historia som jag skall återge en annan gång och då med vidarutveckling hur korkat man får bete sig mot sitt barn.Veckan innan hade jag bokat tid med rektor för ett allvarligt samtal angående de problem som dottern haft i skolan och som kulminerat sista månaderna. Jag hade en färdigskrivenanmälan till skolverket. Jag blev dock uppmanad av dotterns pappa att inte anmäla eftersom man fick stämpeln som besvärlig förälder . Men om det handlar om mitt barn, så tar jag gärna 100 stämplar som pain in the ass och jag gör det med stolthet. Anmäla skall man om något är fel, så är det bara. Men mobbing förekom iallfall då liksom nu. Uppmärksammas till viss del men inte alltid.
Är det något barn med invandrarbakgrund som mobbar ett svenskt barn tystas det många gånger ner. Tvärtom kommer media som ett brev på posten och tycker synd om.
Under min skoltid var tjejerna värst. Döpning i toalettstolarna var vanligt förekommande. Toalettstolar bestående av porslinsttol och träsits som var fastskruvad. Vissa toaletter hade inga dörrar men de försökte man undvika.
Så frågan man ställer sig var det bättre förr. Ja det var det till viss del. Jag tror tryggheten var större, kontakten med äldre generationen bättre, respekten var bättre för andra människor. Samtidigt var toleransen för det som var annorlunda så mycket mindre. Det var givet att inte leva på samhället, att jobba och tjäna sitt uppehälle. De invandrare som kom hit gjorde det för att jobba och de sökte jobb direkt, lärde sig svenska genom att jobba, gå kurser som de betalade själv. ”hemspråksundervisning började komma när jag gick i skolan. Vi hade några som fick lära sig finska, tyska etc. Annorlunda ja. Det talades inte öppet om någon var homosexuell, det döljdes väl. Lagd på fel håll sa man.
Kriminaliteten i samhället var klart mindre. Men det berodde kanske på att det fanns väl inte så mycket att stjäla. Den gemensamma tvapparaten var inget som man bar med sig under armen och gick iväg. Smycken förvarades i bankfack. Pengar möjligtvis, för kontokort var okänt begrepp . Bankboken sparade man på, lönen fick man på utbetalningskort eller i ett kuvert kontant, eller på check.
Räkningarna betalade man på banken. Barnbidrag, underhåll kom på utbetaningskort ohc hämtades ut kontant.
Idag är storebrorssamhället över oss. Banker och staten har full koll på vårt pengaflöde. Penningtvättlagen gör att man skall ange var pengar kommer ifrån vid kontant insättning av belopp över 10000 kr.
Vi inbillas att tycka att kortbetalning är modellen och kontanter skall vi inte ha. Allt för bättre övervakning.
Blir det inbrott och någon har mycket kontanter hemma så ”får de skylla sig själva”.
Maten handlades i den lokala livsmedelbutiken, ica, konsum, vivo etc. Stormarknaderna började komma. Vi började köra till Obs stormarknad i Burlöv, för det var ju cooperativt och det tilltalade min mormor och morfar, medlemsägt. Hemma fanns det en icabutik som hette Sallheds, och en konsum. Det skulle handlas i konsum för det gav återbäring och ägdes av medlemmar, ingen kapitalist som ägde affären inte.
Min mormor och morfar och mamma var genuina sossar ut i fingerspetsarna.
Det sågs därför inte medblida ögon när jag som 13-åring tog ställning mot kärnkraften. Linje 3. Det skylldes på min kompis Lena 4 år äldre än mig. hon hade dåligt inflytande på mig. Palestinasjal, näbbstövlar, kort pagefrisyr, allmänt grabbig och jägarväska.
REdan på den tiden tog jag ställning mot kärnkraft något som jag fortfarande håller fast vid. Den är och förblir en ändlig energikälla med konsekvenser som är farliga för allalevande varelser. Då 1977 var rädslan stor att det skulle smälla. Idag vet vi mer. Det jag är negativ mot är avfallet samt de öppna sår som är eviga i samband med uranbrytningen. Det är ingen förnyelsebar energi, även om det under produktionssättet är rent. då jag är Sverigedemokrat har jagfått lite pekpinnar uppifrån angående mitt synsätt på kärnkraft. Men inget kan få mig att ändra mig. Och mig veterligt ärdet åsiktsfrihet i Sverige. Jag skall ju inte heller rösta någonstans om det, där är saken en annan, vid omröstningar som partirepresentant är det inte personliga värderingar som skall ligga till grund utan partiet. Man få då också ta sig en funderare var man står, vilket som är viktiga frågor osv.
Tillbaks tilld en ”gamla goda tiden”.
Vi hade skoldanser, det hette inte disco på den tiden, utan skoldans, arrrangerades några gångerom året och var många gånger på Erikslust, ett dansställe som idag är minne blott. Beläget ovanpå Malmborgs på Erikslustvägen. Skammen var stor när de gamle stod utanför vid halv 11 och skulle hämta mig. Dansen varade till 12.
När min morfar sedan blev sju, han dog 1979, då jag var 15 år så kunde de inte hämta mig längre och då fick jag själv ta mig fram var jag skulle. Till skillnad från dagens ungar så uppskattade jag det. Många gånger gick jag genom gamla kyrkogården i Malmö, som ligger vid Gustav Adolfs torg. något som idag är förenat med livsfara även dagtid. Gick även geom kungsparken och slottparken, för det var ju närmare hem. Hände inget, om det var tur vet jag inte. Idag hade jag inte gjort om det.
Kriminaliteten var betydligt mindre, det är jagövertygad om, iallafall den som riktades mot personer. Men jag tror inte det är så jättestor skillnad idag mot då, Det uppmärksammades inte så snabbt på den tiden.
Sedan hade man som barn inget att bli rånad på. några tioöringar eller enkronor kanske. Men inga mobiler, ipads, ipods, bärbara datorer etc.
Jag tror också att de råa våldsbrotten, dvs våldtäkter etc var mindre då, de förekom även då. Men dels sa man att kvinnan fick ”skylla sig själv”, något som jag tycker är absurbt. Men många av våldtäkerna begås av invandrare som har en medeltida kvinnosyn som inte hör hemma här i vårt land. Nu är ju givetvis inte majoriteten av invandrare kriminella, men de som är det uppmärksammas.
Kvinnor klär sigockså mer utmanande idag. När jag växte upp såg man inte ut som ett luder från Malmskillnadsgatan. Idag är kläderna mer avslöjande än beslöjande eller döljande. De skall visa mer än de döljer. Påhejad av klädkedjorna kläs småflickor i stringtrosor med svarta spetsar, behåar med spets, genomskinliga tröjor, hårt sminkade. Detta marknadsförs i affärerna framför det lite tråkiga ”bassortimentet” . Leopartmönstrade åtsittande tröjor som visar mer än de döljer. Media pumpar oss fulla med filmer ala hanna montana, barnen spelar spel ala supermodels moviestar planet där barnen mot en summa kan köpa cyperpengar för at handla ”coola tröjor, byxor etc”. Barn lockas att handla på sina mobiltelefoner, ”låna” föräldrarnas bankkort etc. Stora blinkande knappar, bli vip….. Allt som presenteras som vipsortiment är minimala kläder, förutsätningen för att dne virtuella tjejen skall lyckas som världsartist på webben.
Min första ”stereo” fick jag när jag var 10 år, eller dvs jag fick pengar så jagkundeköpa den. Den kostade 470 kr på Domus interiör. Det var självklart att det skulle handlas cooperativt.
När jag fyllde 16 köpte jag en Luxor stereo ”allti ett” med skivspelare, kassettbandspelare och radio. Den var vit. Köptes begagnad för 1000 kr.
I övrigt hade jag inte så mycket elektronik. Behövde man ringa fanns det telefonkiosker om man hade pengar i bästa fall.
Idag har 6-åringar Iphone eller andra androider. Ofta med matchande skal med glitter på.
Prylfixeringen är massiv idag, säg det barn som inte har tv, dvd, dator på sitt rum. Oftast kryddat med några spelkonsoller.
Man frågar sig också hur många som kan skriva ett brev idag för hand s.k. välskrivning. Vi hade prov i välskrivning varje fredag och det var skrivstil som skulle presenteras. Man fick 1,2 eller 3 guldstjärnor i skrivboken. Att komma hem utan stjärna var inte at tänka på.
Idag lärs ungarna direkt att skriva på datorn, och använda stavningskontrollen. Tror det är ytterst få barn som kan ”se” om det är rättstavat idag, så som vi gjorde och gör.
Visst blir man slarvig som vuxen också när det gäller att skriva ordentligt.
slutligen frågar jag mig, vill jag vrida tillbaka klockan.
Ja till viss del. Jag vill ha tillbaka tryggheten och respekten i samhället, men inte inskränktheten och moralkakorna eller satkärringarna vid sitt kafferep som sladdrade om det mesta. Jag vill inte hatillbaka det faktum att det var mannen som bestämde i familjen och kvinnan i stort sett var livegen.
Ej heller det faktum att man på ett raffinerat sätt blundade för mobbing även om det fortfarande förekommer. Men möjligheten att uppmärksamma har blivit bättre.
Många är mer ensamma idag trots bättrekommunikationsmöjligheter än då. Detta beror på att man går inte ut och träffar vänner på samma sätt. MSN, Facebook blir vårt virtuella kvartersfik.
Att kalla någon för hora eller säga till någon jag skall döda dig, det gjordeman bara inte. Ord som Blatte, jävla svenne etc var antagligen inte ens uppfunnet, iallfall kommer inte som jag ihåg det.
En sak skiljer sig då och nu. Matlagningen. Många idag lagar inte mat från grunden. Husmanskost rackas det ner på och det plockas med förärlek bort vissa rätter ur skolorna. Barn idag har en matkultur som är katastrofal. Det dricks läsk varje dag, för läsk är billigare än mjölk.Det påstås att man blir fet avmjölk. Samtdigit som det intas flera liter läsk om dagen. Godis avnjuts varje dag nästan. Vi fick äta max på lördagar.
De gemensamma måltiderna är sällsynta. EN form findus färdigmat, eller dafg¨årds Billys panpizza får vara barnens middag, för vuxna harinte tid attlaga mat.
Potatis är jobbigt att skala, därför äts det pasta på längden och tvären. Barn äter inte kåldolmar längre, någon sa att det var äckligt. Bruna bönor kan väl inte någon koka som är under 30 idag. Rotmos det finns på coop i korvar, eller pulver från Blå band. Få vet hur man kokar rabbemos eller gör potatismos.
Barn har överviktsproblem och koncentrationsproblem. Diagnos….
Men barnen idag rör sig inte, är inte ute på samma sätt. Läsk dricks varje dag. Många barn blir somduracellkaniner när de dricker läsk.
Barnen får diagnos med skolornas goda minne, för det innebär mer pengar…. När vi växte upp kallades det för myror i byxorna, idag benämns det med diverse bokstavskombinationer ivrigt påhejat av snabbmatsfabrikanter, Mac Donalds och cocacola company.
Så skall vi gå till nutid.
Någon hävdade att händelserna i Forserum påminde om Amerikanska södern på 50-60talet. AV en ren slump såg jag igår en film vid namn Niceville.
En vit societetsdotter återvänderhem till Jackson, en stad i amerikanska södern beläget i dlestaten missisippi, där de värsta upploppen och största KKK fästena hade sitt ursprung. Hon har skrivandets ådra och skriver Myrnas spalt med hushållstips. Hela filmen utstrålar hemmafrusyndromet, med kafferbjudningar. Svarta kvinnor arbetaroftast som Nannys i familjerna. De får jobba för löner som understiger en dåtida amerikans minimilön. Det är svårt att få nytt jobb om de sparkas, för synsättet är att den vita sparkande familjen äger den svarte tjänaren. Rötter från slaveriets tid.
I filmen berättar några kvinnor om deras tjänstgöringar hos olika familjer. En av kvinnorna heter Milly. Genågomgående för de svarta kvinnorna är att det är duktiga på att laga mat. Det byggs separata toaletter till de ”svarta, separata sjukhus etc. EN svart får inte sitta vid samma bord eller äta med samma sked som en vit. Det som vi referear till sydafrika. Detta hände på 60talet. Filmen är mycket sevärd och som en typiskt amerikansk doksåpa så blir de tre kvinnorna som intervjuas i filmen hjältar. Den vita unga kvinnan får ett toppjobb i New york.
Det förekommer en komisk scen. Millys arbetsgivare sparkar henne. Hon är en prillig amerikans avdankad överklasskvinna som ser ner på sin omgivning. Milly bakar chokladpaj och åker bort för att bjuda på denna.
Den vita kvinnan låter sig väl smakas. När hon ätit två rejäla bitar kommer hennes mamma och vill smaka. Milly säger då att det bara är för kvinnan. När kvinnan propsar på och blir otrevlig säter Milly Eat my shit några gånger. Den vita kvinnan uppdagar då att hon just ätit en paj med den svarta kvinnans skit i. Den vita kvinnans mamma börjar asgarva vilket gör den andra så förgrymmad att hon stoppar in mamman på ett hem
Men den gamla kvinnan, får sin hämnd och man kan väl klockrent säga att hämnden är ljuv.
Filmen ger en nostalgikänslor men också en historisk tillbakablick över söderns lite mörka historia med Apartheid ala Sydafrika. Definitivt sevärd Man får ett leende på läpparna när man ser bilarna, inredningen, klädseln frisyrerna. Den finns även som bok och är troligtvis lika läsvärd som filmen är sevärd.
Händelserna i Forserum har som sagt jämställts med amerikanska södern. Inget kan vara mer fel. I Forserum härrör sig det mestaav ”terrorn” som media rejsar om och gärna skriver snyftspalter om till et litet tonårsgäng som gladeligen terrat även svenska bybor, vilket man gärna glömmer att rapportera om. De sönderslagna skyltfönstren var resultatet av ett gäng överförfriskat pizzeriabesökande öldrickande män som trissade varandra. Säkerligen ångerfulla dagen efter definitivt när de fått öppna plånboken för att ersätta skyltfönstr, för det bör ju rimligtvis ha skett.
Vid tangentbordet
En söndagförmiddag där nostalgin och återblicken fick komma till tals i bloggen.
http://www.sydsvenskan.se/sverige/drommen-om-datiden
Visst kan vi säga att mycket var bättre förr.
Jag föddes 1964. Uppväxt i Malmö, min mamma som gick bort nyligen i cancer och hennes föräldrar, dvs min mormor och morfar flyttade knall till Malmö i december 1963. Den offentliga förklaringen var att min morfar fått jobb med att bygga om Kemicentrum, men han hade pendlat förr och jobbet varade bara 1 år. Så den egentliga orsaken var den skandal som min mammas graviditet orsakade. Ogift och gravid. Det var skandal det i 60-talets Kristianstad. Min pappa var väldigt mörkhårig ohc hade blåa ögon, min mormor hävdade att Rosqvistasläktet var av tattarsläkte, därför som han var så ”svart” Han hade blåa ögon, turkosblåa och ganska ljus hy, så idag hade nog ingen ifrågasatt hans svenska ursprung. Men han fick jämt och ständigt ha passet med sig på 70talet när invandringen från Syrien bl.a. började.
Nåväl vi återgår till 60talet.
Att få barn och vara ogift, det var skandal det. Bostadsbristen var enorm, mamma fick bo kvar hemma med mig. Min mormor ”tog hand om” mig. hon var ju som brukligt var på den tiden hemmafru. Mamma gick tidvis i skolan, jobbade etc. När hon väl fick lägenhet på det då nybyggda Rosengård, eller Gula Höja som det egentligen var, så fick inte jagflytta med. Det bestämde min mormor. Det har nu visat sig efteråt att hon hade en enorm makt över mamma och delvis att det har varit som det har varit var deras fel. Nåväl. de gamle spred ut ett rykte att jag var adopterad. Till mig sa dem att folk ”trodde det” Jag har senare också träffat gamla kompisar som frågade var min mamma var. Det var ju alltid mormor som gick med i skolan. Det var alltid med de gamle jag åkte till dverse släktingar, vänner till de gamle i Kristianstad med omnejd. Aldrig med mamma. Jag fick höra att hon inte hade tid eller ville, men då vi pratade nu för några år sedan sa hon att hon inte fick. Allt detta härrörde till den skandal som det var att hon fick barn ogift. Där har tiderna förändrats till det bättre. Ingen höjer idag på ögonbrynen för att någon är ensamstående med barn. Det finns kvinnor som väljer att från början bli ensamstående utan pappa till barnen. Något som jag tycker är själviskt. Ett barn behöver båda sina föräldrar. En del vägrar konsekvent att uppge faderns namn. Barnet kan vara ett medvetet eller omedvetet resultat efter en ”one night stand”.
Samhället förändrades snabbt på 60talet. För min del präglades min fortsatta uppväxt av att min morbror som flög för Röda Korset. von Rosen som fick briljera över hjälpsändningarna och det farliga uppdrag det var ( han utsatte sig aldrig förnågon fara) Min morbror däremot och 2 andra sköts ner över biafra den 7 maj 1969. Sista flygningen innan uppdraget var slutfört. Man matbombade och skickade ner matpaket.
Afrika var något mytomspunnet. Elly och Kalle som min morbror hette bodde i Franska Kongo i 2 år i början av 60talet. De hade massor med träfigurer som stod i huset. Jag minns sista gången Kalle var hemma, han satt i den gråa fåtöljen. Några veckor senare var han död 37 år gammal. För min mormor och morfar var det ett hårt slag. Mycket berodde nog också på sättet han dog på. Nerskjuten många hundra mil hemifrån, hemtransporterad i en kista. Det sades att kistan inte fick öppnas, för synen skulle man aldrig glömma. Jag tror i mitt stilla sinne att man inte transporterade hem stoftet, mer än kanske valda delar. Flygplanet brann upp och tja….. samla ihopa delar av människor mitt i brinnande krig gör man det egentligen. Nä knappast.
Det valdes kremering och en sten finns idag på den gravplats som ägs i evinnerlig tid av hans f.d. hustru och barn.
Det tog någon dag innan nyheten nådde fram till familjen. Jag skickades bort till min morfars bror och har inte riktigt koll på hur länge jag var där, men vet at min födelsekalas blev inställt, så gissningsvis någon månad. För ett barn på 5 år som jag blev det året, strax efter olyckan var det nog ganska traumatiskt att bli ivägskickad. Först försökte man dölja sanningen för mig, men sveriges television visade den stora nyheten på enda TV-kanalen och en bild på de tre omkomna.
Det är en sak som skiljer sig mot idag. Barnen integreras i sorg och glädje på ett annat sätt än det gjordes då. Man informerar barnen.
Barn är med på begravningar, ritar teckningar etc. Klädsel, musikval är mer frihet. DÅ 1969 var det svarta kläder med sorgflor och sorgband i minst 1 år efteråt. Man sörjer inte med kläderna, men då gjorde man det.
Tiden går och det sägs att den läker alla sår, men en sak präglade min uppväxt och det var detta evinnerliga tjat om Kalle. Varje vecka 2 gånger i veckan åkte man ut till kyrkogården och satte blommor och tvättade gravsten. Fågelskit var bannlyst på gravstenen. Han var född 13 december 1933, alltså Luciadagen. Varje lucia väcktes man tidigt för att kolla på luciamorgon på tv samtidigt som varenda ljusastump som fanns i huset och mängder av foto på Kalle letats fram. Ibland åkte vi buss dit och det var 4 timmars väntan på att åka tillbaka, för bussarna gick inte så ofta.
Idag ligger Husie kyrka centralt, då låg det bakom LV4 som var i full aktion. Bulltofta flygfält flyttades i samma veva till Sturup. Men det lyfte diverse sportplan från Bulltofta. Jag minns när Elly och Kalle köpt sitt hus vid Husie. Då såg man till Bulltofta flygfält, det var fritt fält, idag ligger deras hus mitt inne i bostadsområdet. Hundratals hus är byggda mellan det som en gång var flygplats och huset.
Vi hade koloni i Östra sommarstaden. Den köptes sommaren 1967 för 4000 kr. Där var utedass, kallt vatten i det som skulle föreställa kök, ett litet kyffe på 2 kvm. Mormor och morfar köpte gasolspis med 2 plattor, ingen ugn. Mjölken förvarades i en lucka i golvet. den hade en syrlig smak på morgonen och var jätteäcklig, men man tvingades dricka den ändå. Smöret hette bordseve och var någon sliskig fettmassa som skulle ”smörja tarmarna”. Kolonin som vi kallade det för hade vi kvar i ett antal år. Utedasstunnan tömdes av några gubbar somåkte på en orange lastbil med bar överkropp och hämtade tunnorna tidigt på morgonen 2 gånger i veckan. Ett riktigt skitgöra. Idag hade nog ingen gjort detta utan heltäckande dräkter. Men då bars skittunnorna ut och oftast höll gubbarna dem på axeln.
Där var givetvis ingen el. Efter något år inköptes ett kylskåp med gasol som ibland slocknade. Har många gånger tänkt att det kunde lika gärna ha slocknat på natten. Det hände för det mesta när vi inte var där, då luktade det gas. Telefon hade vi ingen där, så man fick gå bort till kiosken och låna telefonen av Sten som ägaren hette.
Telefoni var dyrt. Att ringa riks var kostsamt. Min morfar hade en bror i Kungälv, han ringde ibland och pratade några timmar. Det var ”stort# när de ringde från kungälv. Har inte koll på priset men det var åtskilligt dyrare än det är idag att ringa. TElefonen var svart med trissa, fast installerad i ett jack med förskruvningar. När det var fel på telefonen kom TEleverket i sina oranga Volvo Duetter.
Men för att återgå till ryktet om att jag var adopterad.
Jag var väldigt mörk, den lilla svarta sa man . Jag hade ”toffsar” på öronen. Nu efteråt vet jag att det var för att jag var för tidigt född. Vägde 2700 gram och var 47 lång. Min mamma rökte under hela graviditeten. Vad jag vet tog hon inte neuresedynpreparat mot illamående. Jag har iallafall alla armar och ben som jag ska ha.
Jag blev retad för mitt svarta hår och bruna ögon som jag fick efter mamma och mormor. När jag började skolan fick jag höra att mina ludna ben var smuts. Okunskap. De var nog egentligen inte så ludna, inte efter referens till dagens invånare med ”ludna ben” . Solbränd blev jag, som en pepparkaka, var ju alltid ute. Kolonin som vi skaffade blev vår sommarbostad. Jag älskade det stället. Grannarna hade 2 söner och till min mormors stora fasa blev vi bästa vänner.
Dan och Rickard hette dem. De bodde på Segevång. Deras språk var inte speciellt vårdat och de var alltid smutsiga, eftersom de tillbringade dagarna i sandlådan och utelek. Min mormors dröm var en flicka med korkskruvar och sjömansklänning, som satt fint och var artig…….. Inte smutsad ener sig. Nu uppfyllde jag inte riktigt de kriterierna och det blev värre när jag lekte med odågorna intill. Staketet blev lägre och lägre, vi stod och pratade varje dag till slut var det så långt nere att klivet över blev naturligt. Då hamnade jag också i sandlådan och till min mormors stora fasa var den vita kjolen svart, de vita kalasstrumporna svart-gråa. Utskällningen var given. Fick höra att de skämdes för mig. De vita rosetterna satt på sne och håret var rufsigt.
Min morfar byggde en gungställning av galvade rördelar, rörmockare som han var. Tanken var nog att jag skulle hålla mig hemma och gunga där istället för hos grannen som hade en hög gungställning med 1 gunga. På min var det plats för 3. Benen hade nästan 45 graders vinkel och gungställnigen var nästan 3 meter hög, den stod lägligt intill ett träd, så sport blev det att klättra upp på benen, gå armgång längs med överliggaren och sedan bort mot äppleträdet som innebar ett aphopp till trädet. Idag hade man nog som förälder klassat denna gungställning som livsfarlig. Trapets, rommerska ringar och repstege hade jag och en boj, men man fick skifta mellan bojen och de rommerska ringarna. Snart samlades kolonins alla ungar hos oss.
Kolonistugan ja, den var ju ett kapitel för sigoch idag förstår jag inte hur vi kunde få plats så många i det lilla kyffet. Det var ett litet kök på 2 kvm, frånvägg till vägg Där var vask, skafferiskåp och 2 kokplattor. En kran med 1 vred och platslang som pip. Om någon sett den idag hade man nog skrikit högt om bakterier och hygien. . Utanför köket fanns en utomhuskran med trädgårdsslang. Den drack jag vatten ur många gånger. Dusch/bad bestod av balja med värmt vatten och iskall avsköljning efteråt. Senare år cyklade vi till segevångsbadet.
Övriga stugan bestod av en liten veranda där dte stod en kökssoffa, bäddbar med röd och röd/svartrutig galonklädsel. Ett gammalt köksbord m vaxduk och 3 vita köksstolar av pinnamodell. Det var glasrutor i väggen intill rummet. Hela verandan var det spröjsade glasrutor. Det var ett rum på runt 15 kvm. Hela stugan var nog totalt på 25 kvm max. Vi bodde 4 personer i den stugan, utan el, varmvatten belysningen var fotogenlampor, där jag tidigt fyllde på fotogen och tände veken som var gjord av tyg. En gång välte fotogenlampan och det tog fyr, men elden släktes.
Ibland var vi 5 i stugan för min mormor hade dagbarn från det jag var 5 år och Christin som en av dem hette älskade att vara i kolonin. Hennes mamma och pappa jobbadeheltid båda. Pappan som ”laborator” på Ferrosan och mamman som tandsköterska. Vi gick i skolan tillsammans under alla år. Dock valde vi olika linjer på gymnasiet. Det var inte jättevanligt att föräldrar jobbade båda. en gång när det var 6-årskontroll hos barnavårdscentralen bad dem henne att uppge sin adress. Hon sa då Sergelsväg 9b. Min mormor sa då nä det är fel. Hon bodde nämligen på Sergels väg 13c. Nä men där bara sover jag sa Christin. Sköterskorna skrattade, men min mormor blev arg på dem och sa att det inte var något att skratta åt och där hade hon ju rätt, det var det inte.
Christins föräldrar var lite äldre när hon föddes, hon var enda barnet. De hade barnflicka till henne första åren, Peggy. Hon var inte jättesnäll alla gånger.
Jag kommer ihåg att det var Peggy som hämtade mig när Calle dog. Vi gick i lekskola ihopa jag och Christin 3 förmiddagar i veckan, därav kände vi varandra redan som små barn.
Cykla ja, det var också ett kapitel för sig. Jag fick en sparkcykel efter min 3hjuling som var gul och blå. Sparkcykeln var röd. När jag fyllde 6 år fick jag en orange bkc minicykel som ”jag kunde växa i”. Små hjul och hög sadel, delbar med en skruv. Jag kastades upp på cykeln och började trampa. Inga stödhjul där inte. Det gick vingligt, jag trillade efter 10 meter. Upp igen sa man. till slut gick det bra. Men så kom vi till det här med att bromsa. Innan jag lärde mig bromsa så använde jag staketen till broms. Jag cyklade helt enkelt in i staketen. Idag hade nog någon anmält familjen för misshandel för jag var blåslagen för det mesta. Fast idag slänger ingen en unge på cykeln på det sättet utan man springer snällt bak efter cykeln hållandes i handtaget och beredd att gripa in om det välter minsta lilla. Hjärnskakning hade jag några gånger av olika anledningar, någon gång trillade jag ner från klätterställlningen någon gång gick det nog för fort på cykeln. Med den energi som jag hade hade jag garanterat idag fått en ”diagnos”. Fast lydig som jag var för jag inte vågade annat, rädd som jag var för mattebankaren så satt jag stilla när jag tvingades. Kolonin blev min kalvahage. Varje gång jag kom dit blev jag som en kalv på grönbete.
Vår koloni var” lyxutrustad”. Vi hade nämligen eget utedass. Många av kolonierna hade inga egna dass. Några hade med 2 sitthål eller fler.
Vårt hade bara 1. De som inte hade eget utedass fick gå på de två gemensamma dassbyggnaderna. De fanns i var ända av koloniområdet. Fanns 8 toaletter med hasp på insidan och utsidan. Bredvid stod de gemensamma sopcontainers som tömdes. Sopsortering var okänt begrepp. Allt slängdes i samma binge. Vi barn gillade de otäckta containersen bättre än de med luckor, för då kunde man krypa ner i den ohc leta fynd. Något som är otänkbart idag. alla sopor rotades igenom efter något ”bra att ha”. En gång var den halvfull. Jag och Rickard kröp ner i containern som kunde innehålla det mesta. Råkade då trampa i ett färgtråg med rapsgul färg. Jag kom hem till stugan med gulfläckiga skor och byxben. Byxorna var bruna garbadinbyxor, det minns jag så väl ärvda efter min kusin. Då fick jag återigen inte leka med Dan och Rickard, utan fick tomtarrest. Det varade några dagar, sedan sjönk staketet igen.
Rickard och jag var superbundisar till de gamles stora fasa. Vi höll kontakten upp i högstadiet, där förlorade vi kontakten med varandra.
Vi träffades på somrarna och hela vintern gick vi och längtade till sommaren så vi kunde leka. Vi träffades en gång några veckor före jul, då det var Östra Sommarstadens årliga julfest. Den var någonstans på Segevång, gissar skolan eller något församlingshem, det var stora lokaler. Vi var flera hundra personer. Vi barn gick lucia varje år och det övades några gånger veckorna innan. Till de gamles stora lättnad flyttade Dan och Rickard till Bromölla i 3:dje klass. Men då blev det dit istället. Jag tjatade tills de släppte av mig där när de själva skulle vara i Valje. När jag blev äldre tog jagtåget dit.
Östra Sommarstaden hade 2 områden, A och B. vi bodde på 53A. B-området hade ett grönområde, vildvuxet som gränsade intill Bulltofta. Ungefär från det vi började skolan och framåt så tillbringades kvällarna där med att leka dunkgömme. Där fanns en gammal bastu som brann nertill grunden, den var i ´princip ett sönderslaget skal. Alkisarna från ”backarna” tillbringade eftermiddagarna där med sina öl och brännvinsflaskor. Området ligger intill Kirseberg som idag är en attraktiv stadsdel med dyra bostadsrätter. Då på 60talet var det baracker och bostäder med mycket dålig standard. Ölgubbarna som vi kallade dem för låg också jäms med järnvägen och drack sina ölflaskor. Som barn smög vi dit tidiga morgnar och plockade pantflaskor. Vi fick inte gå där egentligen för ölgubbarna var ”farliga”. Njae, de var nog inte så farliga som det var att gå där för de tåg som körde där och skulle besöka verkstan som låg längre bort. Men vi passade oss för tågen och mig veterligt hände ingen olycka. Flaskorna pantades så småningom, de förvarades i Rickard matkällare, dvs i luckan i golvet som nog alla stugor hade.
Backen som vi kallade området var perfekt för ett gäng ungar som ville leka dunkgömme. Vi sköt också med luftgevär där på ölburkar som ölgubbarna lämnat kvar. En av grabbarna hade ett eget luftgevär och jag sköt gärna prick tillsammans med dem.
Vi var ute hela dagarna och lekte. Någon mobil hade vi inte och det gällde att passa tiden för mat, annars fick man ingen. Klocka hade jag ingen, men frågade ofta vad klockan var. Så småningom lärde jag mig se på solen och ljuset ungefär vad klockan var.
I somras besökte jag kolonin för första gången på minst 25 år. Mycket har förändrats. Idag finns både el,badrum, kommunalt avlopp, sopsortering där.
Kolonierna ägs oftast av antingen barnfamiljer i bostadsrättslägenheter i ytterområdena eller pensionärer som sålt sina villor. En koloni kostar runt 4-600000 kr i inköp och en del ännu mer. Kiosken fanns kvar. Jag följde en impuls och började prata med kioskägaren. Berättade att jag bott på området från 67 fram till vi sålde 1977. Tydligen väckte det lite sensation att jag började prata spontant, för det snackades sedan i luckan.
Samma lucka, samma kiosk, samma panel och takpannor. Men sten som ägde kiosken innan fanns inte där. Han som hade kiosken idag berättade att det fortfarande fanns några kvar som hade haft koloni i 40-50 år. De hade berättat för honom att det kryllade av ungar som lekte å backen, spelade minigolf och var ute och levde ”rövare” på kvällarna. Jag går runt i vårt område och det är mycket mindreän jag mindes det. Vår stuga är numera ålad i någon mellanblå skrikig färg, snickarglädjen runt fönster och takskägg är borta, det har byggts badrum. Min gamla lekstuga är riven, det gamla päronträdet är nedsågat. Utedasset är gäststuga. Stilla undrar jag om de fått bort osen ur väggarna….. För det luktade skit. Radarflaskan användes flitigt, varje gång locket till dasstunnan öppnades stack det upp en hel svärm av spyflugor.
En del stugor är sig lika, en del ser övergivna ut. det som slår mig är att det ser naket ut där i de flesta stugor. En del har begåvats med skjutdörrar och uterum. Några har satt solpaneler till varmvatten. Bekvämligheter kan man inte vara utan och vem vill duscha i kallvatten eller bada i en balja….. I åtskilliga av stugorna såg jag bärbara datorer ochfolk som satt och pratade i mobiltelefoner. En oas mitt i stan, 5 minuter från det pulserande stadslivet. Perfekt för den aktive stadsbon. Cykelavstånd in till puben.
Jag går sedan tvärs över gatan och in på B-området. Backen som vårt lekområde kallades för finns kvar, men nu betydligt indre och inhängnat med rejäla gröna staket. Några av våra klättertallar finns kvar men nu så höga att dete hövs skylift för att komma upp där. Området är välansat och någon dunkgömme hade inte gått att genomföra. Det finns bord stolar, grillplats. De gemensamma utedassen är ersatta med vattentoaletter med kodlås.
Barnen får leka på backen som nu påminner om en kommunal lekpark med stötdämpande mattor, säkra gungor etc. Bulltofta flygplats där staketet på vår tid alltid hade ett lagom stort hål för genomgång är bebyggt och utanför har vi mängder av nybyggda radhus ochvillor. Jag kommer i samspråk med några småbarnsfamiljer som nog också tycker att jag är en konstig figur. De sitter och vaktar sina lekande barn, beredda att lyfta upp och trösta om någon råkar slå sig på gungorna eller trilla ner från den eumärktaklätterställningen. Det döda trädet som trillat med uppstickande rot som var vår klätterställning med sina till viss del vassa grenar är borta. Säkerligen bedömdes det för farligt. Jag ser inga ensamma lekande barn utan föräldrar. Barnvagnar och åkbrädor står på rad. En sak slår mig. Vi hade nog mycket roligare där när vi var barn.
Vi blev jagade av en gubbe som vi kallade för Mandrake för hans svarta cape där han cyklade. Var säkert befogat för en sport var att smyga in i hans trädgård och palla de stora läckra plommon som fanns på hans träd. Eller o päron, äpple. Man åt så man fick ont i magen. Dagen efter ett stort plommonintag satt vi på utedasset i flera timmar. Man höll masken vågade inte säga att man varit och plockat plommon i Mandrakes trädgård. Någon kom på att han hade mördat och grävt ner sin fru så en sport var att smyga runt och hålla koll för att ”avslöja honom”.
Vissa som bodde i kolonin var skräckinjagande tyckte vi. Ändå var det lite skräckblandad förtjusning nästan som en sport att smyga nära deras staket och spionera på dem. Varför vet jag inte, det var bara så. Där var säkert inte något konstigt med dem.
Det bodde en ”ful gubbe” sades det i en koloni. Idag hade han suttit inom lås och bom. Pedofil kallas han idag. Om han var så farlig vet jag inte. Han var sjökapten hade en hund som hette pricken. Bodde i en gul stuga.
När jag närmade mig tonåren utökades bekantskapskretsen till även utanför kolonin. Några som bodde på området bodde ganska nära och deras barn gick i skola på kirsebergsskolan, varvid även deras kompisar kom på besök. Gangsters sa min morfar om dem. Fördomar och förutfattade meningar var vardagsmat hos de gamle.
Skolan var ett kapitel för sig. Lek inte med henne för hon är smutsig på knäna sa en ultrablond tjej som hette Katarina redan 3:dje dagen i skolan. Jag gick på Fridhemsskolan första 6 åren och sedan på Slottstaden. Det räknades som ”fina skolor”
Under nästan alla år i skolan blev hon och några till mina belackare. De hackade på mig, beskyllde mig för saker jag inte gjort, när något gått sönder fick jag skulden. Läraren hade sina favoriter, hon trodde stenhårt på dem. Dem var alltid oskyldiga. I Mellanstadiet blev det värre. Området där vi bodde i bestod till delvis av Malmös finare folk, societeten sa min mormor. Vi tillhörde själva sociesketen påstod hon. Mellanstadiet hade vi en lärare som hette Britta Adde . En gråhårig rälig satkärring som hade sina favoriter än mer än lågstadielärarna. Hon var satkärringen personifierad. Bodde i Villa Manheim, gick runt i diverse pälsar, persian, leopard, etc. Kläder som idag inneburit i princip skottpengar hos djurrättsaktivisterna. Man kände på den mjuka pälsen och tyckte det var stort att en leopard, ett farligt djur hade haft den. Inte ägnade man en tanke åt att persianpälsen är ofödda lamm där tackorna sprättas upp för att lammets päls är svart och superlent. Mobbingoffer blev jag, det har jag insett idag. Ett tacksamt sådant. Därför har det varit med stor vrede jag konstaterat att min dotter också varit utsatt i skolan i KVidnge. Precis som när jag gick i skolan så har man gärna velat skylla på dottern, liksom man skyllde på mig. Så även dotterns pappa och farmor farfar. Det är hennes sätt som gör att hon är mobbad hävdade dem. Det roliga i sammanhanget är att dottern som numera bor hos mig, inte är mobbad här i vår lilla byhåla tvrtom. 15 tjejer i klassen och visst är det tjafs. Men för hennes del innebar flytten en nystart. Så många gånger jag som barn ville byta skola, men fick inte. Jag passade inte in i den skolan. Det mobbas idag också metoderna är raffinerade. Facebook används, liksom msn. Barn använder ett språk som man inte trodde existerade.
Dottern rymde från sin pappa efter bråk och handgripligheter. Men veckan innan detta hände, vilket blevdroppen, det är dock en annan historia som jag skall återge en annan gång och då med vidarutveckling hur korkat man får bete sig mot sitt barn.Veckan innan hade jag bokat tid med rektor för ett allvarligt samtal angående de problem som dottern haft i skolan och som kulminerat sista månaderna. Jag hade en färdigskrivenanmälan till skolverket. Jag blev dock uppmanad av dotterns pappa att inte anmäla eftersom man fick stämpeln som besvärlig förälder . Men om det handlar om mitt barn, så tar jag gärna 100 stämplar som pain in the ass och jag gör det med stolthet. Anmäla skall man om något är fel, så är det bara. Men mobbing förekom iallfall då liksom nu. Uppmärksammas till viss del men inte alltid.
Är det något barn med invandrarbakgrund som mobbar ett svenskt barn tystas det många gånger ner. Tvärtom kommer media som ett brev på posten och tycker synd om.
Under min skoltid var tjejerna värst. Döpning i toalettstolarna var vanligt förekommande. Toalettstolar bestående av porslinsttol och träsits som var fastskruvad. Vissa toaletter hade inga dörrar men de försökte man undvika.
Så frågan man ställer sig var det bättre förr. Ja det var det till viss del. Jag tror tryggheten var större, kontakten med äldre generationen bättre, respekten var bättre för andra människor. Samtidigt var toleransen för det som var annorlunda så mycket mindre. Det var givet att inte leva på samhället, att jobba och tjäna sitt uppehälle. De invandrare som kom hit gjorde det för att jobba och de sökte jobb direkt, lärde sig svenska genom att jobba, gå kurser som de betalade själv. ”hemspråksundervisning började komma när jag gick i skolan. Vi hade några som fick lära sig finska, tyska etc. Annorlunda ja. Det talades inte öppet om någon var homosexuell, det döljdes väl. Lagd på fel håll sa man.
Kriminaliteten i samhället var klart mindre. Men det berodde kanske på att det fanns väl inte så mycket att stjäla. Den gemensamma tvapparaten var inget som man bar med sig under armen och gick iväg. Smycken förvarades i bankfack. Pengar möjligtvis, för kontokort var okänt begrepp . Bankboken sparade man på, lönen fick man på utbetalningskort eller i ett kuvert kontant, eller på check.
Räkningarna betalade man på banken. Barnbidrag, underhåll kom på utbetaningskort ohc hämtades ut kontant.
Idag är storebrorssamhället över oss. Banker och staten har full koll på vårt pengaflöde. Penningtvättlagen gör att man skall ange var pengar kommer ifrån vid kontant insättning av belopp över 10000 kr.
Vi inbillas att tycka att kortbetalning är modellen och kontanter skall vi inte ha. Allt för bättre övervakning.
Blir det inbrott och någon har mycket kontanter hemma så ”får de skylla sig själva”.
Maten handlades i den lokala livsmedelbutiken, ica, konsum, vivo etc. Stormarknaderna började komma. Vi började köra till Obs stormarknad i Burlöv, för det var ju cooperativt och det tilltalade min mormor och morfar, medlemsägt. Hemma fanns det en icabutik som hette Sallheds, och en konsum. Det skulle handlas i konsum för det gav återbäring och ägdes av medlemmar, ingen kapitalist som ägde affären inte.
Min mormor och morfar och mamma var genuina sossar ut i fingerspetsarna.
Det sågs därför inte medblida ögon när jag som 13-åring tog ställning mot kärnkraften. Linje 3. Det skylldes på min kompis Lena 4 år äldre än mig. hon hade dåligt inflytande på mig. Palestinasjal, näbbstövlar, kort pagefrisyr, allmänt grabbig och jägarväska.
REdan på den tiden tog jag ställning mot kärnkraft något som jag fortfarande håller fast vid. Den är och förblir en ändlig energikälla med konsekvenser som är farliga för allalevande varelser. Då 1977 var rädslan stor att det skulle smälla. Idag vet vi mer. Det jag är negativ mot är avfallet samt de öppna sår som är eviga i samband med uranbrytningen. Det är ingen förnyelsebar energi, även om det under produktionssättet är rent. då jag är Sverigedemokrat har jagfått lite pekpinnar uppifrån angående mitt synsätt på kärnkraft. Men inget kan få mig att ändra mig. Och mig veterligt ärdet åsiktsfrihet i Sverige. Jag skall ju inte heller rösta någonstans om det, där är saken en annan, vid omröstningar som partirepresentant är det inte personliga värderingar som skall ligga till grund utan partiet. Man få då också ta sig en funderare var man står, vilket som är viktiga frågor osv.
Tillbaks tilld en ”gamla goda tiden”.
Vi hade skoldanser, det hette inte disco på den tiden, utan skoldans, arrrangerades några gångerom året och var många gånger på Erikslust, ett dansställe som idag är minne blott. Beläget ovanpå Malmborgs på Erikslustvägen. Skammen var stor när de gamle stod utanför vid halv 11 och skulle hämta mig. Dansen varade till 12.
När min morfar sedan blev sju, han dog 1979, då jag var 15 år så kunde de inte hämta mig längre och då fick jag själv ta mig fram var jag skulle. Till skillnad från dagens ungar så uppskattade jag det. Många gånger gick jag genom gamla kyrkogården i Malmö, som ligger vid Gustav Adolfs torg. något som idag är förenat med livsfara även dagtid. Gick även geom kungsparken och slottparken, för det var ju närmare hem. Hände inget, om det var tur vet jag inte. Idag hade jag inte gjort om det.
Kriminaliteten var betydligt mindre, det är jagövertygad om, iallafall den som riktades mot personer. Men jag tror inte det är så jättestor skillnad idag mot då, Det uppmärksammades inte så snabbt på den tiden.
Sedan hade man som barn inget att bli rånad på. några tioöringar eller enkronor kanske. Men inga mobiler, ipads, ipods, bärbara datorer etc.
Jag tror också att de råa våldsbrotten, dvs våldtäkter etc var mindre då, de förekom även då. Men dels sa man att kvinnan fick ”skylla sig själv”, något som jag tycker är absurbt. Men många av våldtäkerna begås av invandrare som har en medeltida kvinnosyn som inte hör hemma här i vårt land. Nu är ju givetvis inte majoriteten av invandrare kriminella, men de som är det uppmärksammas.
Kvinnor klär sigockså mer utmanande idag. När jag växte upp såg man inte ut som ett luder från Malmskillnadsgatan. Idag är kläderna mer avslöjande än beslöjande eller döljande. De skall visa mer än de döljer. Påhejad av klädkedjorna kläs småflickor i stringtrosor med svarta spetsar, behåar med spets, genomskinliga tröjor, hårt sminkade. Detta marknadsförs i affärerna framför det lite tråkiga ”bassortimentet” . Leopartmönstrade åtsittande tröjor som visar mer än de döljer. Media pumpar oss fulla med filmer ala hanna montana, barnen spelar spel ala supermodels moviestar planet där barnen mot en summa kan köpa cyperpengar för at handla ”coola tröjor, byxor etc”. Barn lockas att handla på sina mobiltelefoner, ”låna” föräldrarnas bankkort etc. Stora blinkande knappar, bli vip….. Allt som presenteras som vipsortiment är minimala kläder, förutsätningen för att dne virtuella tjejen skall lyckas som världsartist på webben.
Min första ”stereo” fick jag när jag var 10 år, eller dvs jag fick pengar så jagkundeköpa den. Den kostade 470 kr på Domus interiör. Det var självklart att det skulle handlas cooperativt.
När jag fyllde 16 köpte jag en Luxor stereo ”allti ett” med skivspelare, kassettbandspelare och radio. Den var vit. Köptes begagnad för 1000 kr.
I övrigt hade jag inte så mycket elektronik. Behövde man ringa fanns det telefonkiosker om man hade pengar i bästa fall.
Idag har 6-åringar Iphone eller andra androider. Ofta med matchande skal med glitter på.
Prylfixeringen är massiv idag, säg det barn som inte har tv, dvd, dator på sitt rum. Oftast kryddat med några spelkonsoller.
Man frågar sig också hur många som kan skriva ett brev idag för hand s.k. välskrivning. Vi hade prov i välskrivning varje fredag och det var skrivstil som skulle presenteras. Man fick 1,2 eller 3 guldstjärnor i skrivboken. Att komma hem utan stjärna var inte at tänka på.
Idag lärs ungarna direkt att skriva på datorn, och använda stavningskontrollen. Tror det är ytterst få barn som kan ”se” om det är rättstavat idag, så som vi gjorde och gör.
Visst blir man slarvig som vuxen också när det gäller att skriva ordentligt.
slutligen frågar jag mig, vill jag vrida tillbaka klockan.
Ja till viss del. Jag vill ha tillbaka tryggheten och respekten i samhället, men inte inskränktheten och moralkakorna eller satkärringarna vid sitt kafferep som sladdrade om det mesta. Jag vill inte hatillbaka det faktum att det var mannen som bestämde i familjen och kvinnan i stort sett var livegen.
Ej heller det faktum att man på ett raffinerat sätt blundade för mobbing även om det fortfarande förekommer. Men möjligheten att uppmärksamma har blivit bättre.
Många är mer ensamma idag trots bättrekommunikationsmöjligheter än då. Detta beror på att man går inte ut och träffar vänner på samma sätt. MSN, Facebook blir vårt virtuella kvartersfik.
Att kalla någon för hora eller säga till någon jag skall döda dig, det gjordeman bara inte. Ord som Blatte, jävla svenne etc var antagligen inte ens uppfunnet, iallfall kommer inte som jag ihåg det.
En sak skiljer sig då och nu. Matlagningen. Många idag lagar inte mat från grunden. Husmanskost rackas det ner på och det plockas med förärlek bort vissa rätter ur skolorna. Barn idag har en matkultur som är katastrofal. Det dricks läsk varje dag, för läsk är billigare än mjölk.Det påstås att man blir fet avmjölk. Samtdigit som det intas flera liter läsk om dagen. Godis avnjuts varje dag nästan. Vi fick äta max på lördagar.
De gemensamma måltiderna är sällsynta. EN form findus färdigmat, eller dafg¨årds Billys panpizza får vara barnens middag, för vuxna harinte tid attlaga mat.
Potatis är jobbigt att skala, därför äts det pasta på längden och tvären. Barn äter inte kåldolmar längre, någon sa att det var äckligt. Bruna bönor kan väl inte någon koka som är under 30 idag. Rotmos det finns på coop i korvar, eller pulver från Blå band. Få vet hur man kokar rabbemos eller gör potatismos.
Barn har överviktsproblem och koncentrationsproblem. Diagnos….
Men barnen idag rör sig inte, är inte ute på samma sätt. Läsk dricks varje dag. Många barn blir somduracellkaniner när de dricker läsk.
Barnen får diagnos med skolornas goda minne, för det innebär mer pengar…. När vi växte upp kallades det för myror i byxorna, idag benämns det med diverse bokstavskombinationer ivrigt påhejat av snabbmatsfabrikanter, Mac Donalds och cocacola company.
Så skall vi gå till nutid.
Någon hävdade att händelserna i Forserum påminde om Amerikanska södern på 50-60talet. AV en ren slump såg jag igår en film vid namn Niceville.
En vit societetsdotter återvänderhem till Jackson, en stad i amerikanska södern beläget i dlestaten missisippi, där de värsta upploppen och största KKK fästena hade sitt ursprung. Hon har skrivandets ådra och skriver Myrnas spalt med hushållstips. Hela filmen utstrålar hemmafrusyndromet, med kafferbjudningar. Svarta kvinnor arbetaroftast som Nannys i familjerna. De får jobba för löner som understiger en dåtida amerikans minimilön. Det är svårt att få nytt jobb om de sparkas, för synsättet är att den vita sparkande familjen äger den svarte tjänaren. Rötter från slaveriets tid.
I filmen berättar några kvinnor om deras tjänstgöringar hos olika familjer. En av kvinnorna heter Milly. Genågomgående för de svarta kvinnorna är att det är duktiga på att laga mat. Det byggs separata toaletter till de ”svarta, separata sjukhus etc. EN svart får inte sitta vid samma bord eller äta med samma sked som en vit. Det som vi referear till sydafrika. Detta hände på 60talet. Filmen är mycket sevärd och som en typiskt amerikansk doksåpa så blir de tre kvinnorna som intervjuas i filmen hjältar. Den vita unga kvinnan får ett toppjobb i New york.
Det förekommer en komisk scen. Millys arbetsgivare sparkar henne. Hon är en prillig amerikans avdankad överklasskvinna som ser ner på sin omgivning. Milly bakar chokladpaj och åker bort för att bjuda på denna.
Den vita kvinnan låter sig väl smakas. När hon ätit två rejäla bitar kommer hennes mamma och vill smaka. Milly säger då att det bara är för kvinnan. När kvinnan propsar på och blir otrevlig säter Milly Eat my shit några gånger. Den vita kvinnan uppdagar då att hon just ätit en paj med den svarta kvinnans skit i. Den vita kvinnans mamma börjar asgarva vilket gör den andra så förgrymmad att hon stoppar in mamman på ett hem
Men den gamla kvinnan, får sin hämnd och man kan väl klockrent säga att hämnden är ljuv.
Filmen ger en nostalgikänslor men också en historisk tillbakablick över söderns lite mörka historia med Apartheid ala Sydafrika. Definitivt sevärd Man får ett leende på läpparna när man ser bilarna, inredningen, klädseln frisyrerna. Den finns även som bok och är troligtvis lika läsvärd som filmen är sevärd.
Händelserna i Forserum har som sagt jämställts med amerikanska södern. Inget kan vara mer fel. I Forserum härrör sig det mestaav ”terrorn” som media rejsar om och gärna skriver snyftspalter om till et litet tonårsgäng som gladeligen terrat även svenska bybor, vilket man gärna glömmer att rapportera om. De sönderslagna skyltfönstren var resultatet av ett gäng överförfriskat pizzeriabesökande öldrickande män som trissade varandra. Säkerligen ångerfulla dagen efter definitivt när de fått öppna plånboken för att ersätta skyltfönstr, för det bör ju rimligtvis ha skett.
Vid tangentbordet
En söndagförmiddag där nostalgin och återblicken fick komma till tals i bloggen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar