Flyttar oss tillbaka till 60 och 70talet igen. Denna gången ¨styr vi återigen Amazonen till Valje en ort som präglat min uppväxt på många sätt.
Huset som är rivet sedna många år tillbaka för att ge plats åt nya E22:an låg otroligt fint i utkanten av Valje, en ort beläget på gränsen mellan Skåne och Blekinge. Artur byggde huset 1931, han döpte det till nordanlid, troligtvis för att han själv hette Nordin i efternamn.
Arthurs största intresse var trädgården och jaghar aldrig någonsin varför förr ellersenare kommit i kontakt med en trädgård som var så naturligt vacker, välskött men naturlig. Han hade tillbringat åtskilliga timmar,men också blod, svett och tårar för att skapa den oas som trädgåden var.Det hade också gått åt ett antal spadar och rullebörar för att köra ut den matjord som krävdes för att få någonting att växa på de kala bergknallarna. huset var byggt direkt på berget, en del av källaren var insprängd i berget. Jagkan fortfarande se den svarta järngrinden, i kontrast mot det vita huset med det röda taket, välvt med vinkelbyggnad och kupor åt varje håll. Det fanns också en balkong till deras sovrum som var belamrat med krukväxter. Han hade ett väldigt stort trädgårdsland, med massor av hallon. Stora hallon, läcker röda, jordgubbar som vi plockade och åt till efterrätt blandat med grädde och mjölk. När man öppnade grinden så gick man på en gjuten stengång med gråsten, det slutade lite hit och dit eftersom marken var kuperad, det gick lite neråt mot ytterdörren och åt andra hållet gick det uppför. Redan som 2-åring åkte jag i full fart med trehjulingen från parkeringen vid vedboden och lyckades för det mesta svänga åt vänster, annars blev det kraschlandning in i en av de stora stenarna. Nåväl det fanns också en finingång, den användes mycket sällan, däremot fanns husets enda telefon där, en svart historia med trissa och matchande telefonbok under, där man tryckte på den en bokstav så fick man upp en sida i boken där namn och telefonnummer var prydligt inskrivna. givetvis fanns inget senast slagna nummer utan man slog numret varje gång. Telefonen var en sådan som Stig Helmer pratade i i Sällskapsresan, där någon lustigkurre stoppat in folie. Gången som gick uppför slutade vid ingången till vedboden och slakteboden. Sedan kom parkeringen, dvs klippt ängsgräs. Bakom ängen fanns det en välansad skog och till vänster om den hade vi berget med åtskilliga avsatser med gräs och blommor om vartannat. Om det varit idag hade trädgården med all sannolikhet korats till Sveriges vackraste trädgård. Det fanns också åtskilliga grillpatser, dvs naturliga avsatser där man tog upp trädgårdsmöblemang, eller satt på enfilt och grillade på några stenar. En midsommar när vi var i Valje, var den en sån midsommar som midsommar skall vara, 20 grader varmt, stjärnklart och aldrig mörkt. Vi grillade och fortsatte sedan hålla fjutt i fyren. vi satt länge och pratade. Jag sa antagligen någonting om sommaren som aldrig fick ta slut. Då säger Elsa att midsommarnatten är första vinternatten. Jag blev nästan arg på henne, för vem ville ha vinter. Tror jag var runt 7-8 år då. Men faktum är att det stämmer och hur tokigt det än låter så är den mörkaste bistraste vinternatten precis innan jul, den första sommarnatten. Artur byggde en gillestuga kombinerad som gäststuga i den gamla slakteboden i början av 70talet och vi satt där framför brasan många kvällar och njöt av vedlukten. Finns det något ljuvligare än doften av snustorr björkved och hettan från en öppen spis. han murade den i gråsten och vitade fogarna. Det fanns en ingång till till tomten och det var en vit dubbelgrind som var bågformad, inramad av en rosenpergola och två stora tallar och bakom det en hängbjörk, det var tre trappsteg upp till gången när man öppnade grinden och de var ölandssten som lagts som trappsteg. Hela tomten omgärdades av ett prydligt lagt stengärde och ett staket med vita stolpar där stengärdet tog slut.
Skogen som hörde till var en välansad lövskog som översköljdes av vitsippor på våren. I slutet av skogen började ”klippiga bergen. Mamma visade mig Klippiga bergen en gång. Stenarna var döpta efter universum och det var solen och månen som var störst, de fick man klättra över och krypa under. så småningom kom man ner andra sidan Valje by. men höll man till höger kom man till stenbrottet där någon driftig person satt upp ett nät för att man inte skulle trilla ner. . Jag tillbringade åtskilliga timmar i klippiga bergen, säkerligen hade det klassats som livsfarligt att klättra där idag, eftersom det var ganska höga stenar och bergsknallarna var branta. På vissa ställen fick man hoppa från sten till sten. ekvägen var några kilometer lång, strax intill Elsa och Artur bodde en familj som hade fritidshus där. Det var en nybyggd västkuststuga med 3 rum och kök, timrad historia. Efter Kerstin som deras dotter hette och som var lika gammal som jag låg ett litet uthus inramat i ett stenbrott. Det var tillhåll för byns ungdomar. Ligisterna som Arthur sa. Det bestod av mopedburen ungdom och en del mopeder var säkerligen ganska vältrimmade. Jag tror säkerligen att ungdomarna var ganska harmlösa, de ville bara ha någonstans att umgås och grilla. Men Elsa och Arthur förklarade krig mot dem och varje gång de kom körandes förbi så hötte de med näven. Elsa hade full koll på mopederna. hon kollde först i ett fönster sedan i ett annat. Förmodligen brist på sysselsättning.
Längst ner på Ekvägen låg ytterligare några hus och körde man sedan till vänster så kom man ner till Valje och där kunde man bakvägen köra till Bromölla. När jag var så gammal så jag kunde cykla i trafiken, vilket jag gjorde från 9 års ålder så cyklade jag till Bromölla för att träffa mina gamle vänner Rickard och Dan, de från kolonin i Malmö som flyttade till Bromölla.
Längs med Ekvägen låg en gammal hederlig soptipp. Ingen återvinning utna soptipp. Allt slängdes längs med kanten och sophanterinen bestod av att skiten höljdes med några kubik jord som grävdes från den intillliggande mossen.
Precis som i kolonin var det en liten hobby att ta sigin och kolla efter diverse bra och ha. Lumpsamlare sa min morfar. Invid tippen gick stigen ner till Siesjön, en bottenlös skogstjärn där vi åkte skridskor på vintern. Det förekom även att några körde bil på sjön. Om den var bottenlös vet jag inte, men den var uppe till diskussion när nya E22 skulle planeras, då det fanns fridlysta arter runt och i sjön som riskerades att utplånas. Idag vetjag inte om jag skulle ens hitta till siesjön. Vad jag kommer ihåg var den rätt stor för den tog tid att åka runt på vintern.
Elsa och Arthur skrämde mig som barn för Siegubben. Det skulle vara en elak gubbe som bodde i en stuga i mossen och som tog små barn och kastade dem i Siesjön. Jag trodde benhårt på det första åren och vågade knappt gå in i skogen, vilket säkerligen var avsikten med det.
Genom Valje passerade Riksvägen, det var ganska besvärligt att ta sig över vägen, trafiken var tät. Men ibland gick bommarna ner för tågen passerade genom byn och då var det lätt att gå över. Det fanns en kiosk, ett gatukök och två affärer i Valje, ett kondis, frisör och så en golvaffär. Den fanns kvar så sent som 1988, för jag handlade ett restparti golvplattor där. Det fanns också ett gammalt bageri där som bakade stenungsbakat grovbröd. Det var runda brödkakor med en mustig smak och till skillnad från dagens bröd sommöglar efter 2 dagar så höll detta bröd i månader på balkongen. Insvept i handdukar och andra tygstycken och tidningspapper över papplådan som de låg i förvarades de lådor med bröd som inhandlades varje gång vi besökte valje. Frysa bröd förekom inte. Däremot delade man dem i 4:delar och tog in en 4:del i taget. Valjegrova finns fortfarande, men det är inte i närheten av det bröd som jag åt som barn. Det som säljs idag är ett bröd a´la kullens ddegiga kladdiga bröd som möglar bara man tittar på det.
I kanten till Ryssberget låg VAlje nöje, ett gammalt dansställe som fram till för något år sedan fortfarande var igång, vilket jag precis tog reda på, då jag var övertygad om att även Valje nöje fallit offer för dumprarnas framfart. Kanske dags att ta en tur med kameran till Valje coh föreviga de gamla ställena.
Tvärs över vägen och en bit ner så låg valjeviken. Där fanns det ett gammalt cafe där det var midsommarfirande. Så hade vi valjeviken som är just vad det låter som en vik i havet. Där låg båtar förankrade och vi tillbringade åtskilliga timmar på förankrade båtar för att sola och bada. Klassades säkert som intrång, men det tänkte man inte på den tiden och vi förstörde aldrig något, utan låg bara där och solade.
Vi brukade roa oss med att fånga sandflundror med fötterna. Man gick sakta i vattnet och kollade ner och såg då om det rörde sig, många gånger var det en flundra som kilade ner sig i sanden. Då gällde det att smyga fram och trampa på dem. Men det svåra var att inte hoppa till när det kittlade till under fötterna när flundran försökte sprätta sig lös.Efter en tur till valjeviken så åker vi tillbaka till Ekvägen 11 och går in i huset. Det fanns en köksingång med en brun träpanelsdörr, vitmålad på insidan, man kom in i hallen, rakt fram fanns en dörr ner till källaren, där fanns den gamla oljepannan som min morfar satte in 1962 till dem. Längst in i hallen fanns badrummet, en skapelse i blå mosaik och där öven porslinet, bestående av toastol, vask med pelare och bide var i blått. givetvis var fabrikatet IFÖ, för Arthur jobbade på IFÖ-verken. Det var den stora arbetsgivaren på den tiden för nästan hela bygden. Artur cyklade ner till Valje och åkte med en arbetskamrat till Brömölla där Iföverken låg. Han hade en brun läderväska av portföljmodell med knäppspännen och i den låg matboxen i rostfritt.
Man kom in i köket från Hallen och där luktade det alltid piprök och ved. Precis som i gillstugan så luktade vedröken gott. De hade en gammal agaspis kopplad till värmesystemet, en kvarleva från äldre tider de kokte kaffe på morgonen på spisen. Artur kokte kaffet i en beige emaljerad kittel. Det var i Valje jag lärde mig att dricka kaffe. Köket var gammalt, blåmålad inredning med skjutluckor ovanför vasken. Det var ganska stort köket och vi satt alltid där och åt.
Från köket kom man in i matrummet och sedan vidare in i tvrummet, där även stereon stod. Elsa vann en stereo på ett lotteri. En luxor med inbyggd radio och precis som mammas hade den dinkontaktsuttag. Elsa lyssnade också på dansbandsmusik. En av hennes favoriter av vikingarna men också Ingemar Nordströms.
Från tvrummet kom man in i finhallen där telefonen stod och sedan trappan upp i hörnan.Trappräcket var fäst i en svart träpelare med lite patina. Det var röd linoliummatta på trappstegen. Väl där uppe fanns Elsa och Artrs sovrum till höger och ett gästrum med bäddsoffa rakt fram, till vänster var det en lång hall och sedan trappa till vinden som var oinredd. Intill vindstrappan sattes en säng när jag var där som jag sov i. Det fanns en toalett på övervåningen också och det var rosa porslin i denna. Rosa handfat med pelare säkerligen ansett som exklusivt då när detta sattes in.
60-70talet präglades av industrisamhället. på några få år gick Sverige från ett bonde samhälle till industrisamhälle, ett industrisamhälle som idag är på väg bort. Informations och övervakningssamhället är här. Med det stressen och sjukfrånvaro. Vi stressar sönder oss totalt för att hinna med. Var vi lika stressade på 60 och 70talet. Nä, det var vi inte, det var ett lugnare tempo helt klart.
Framförallt skulle dåtidens hemmafruar hinna med både matlagning och byaskvaller. Frågan är hur det hade fungerat om de tvingats jobba som dagens kvinnor gör. Så man kan kanske säga att det är kvinnans frigörelse som är roten till allt ont.nä givetvis inte, men oavsett vilket vikan aldrig vända och vrida klockan tillbaka. Vi kan minnas det goda och det är det vi gör. Vi minns inte det dåliga på samma sätt. Nostalgin tar överhand och vi beskriver gärna dåtiden med de rosa glasögonen på.
Dagens blogg som blev en tillbakablick och en nostalgisk tripp till barndomens älskade Valje.
Jag avslutar med en text som min mamma skrev när hon gick på Malmö Aftonskola 1967. många ler säkert igenkännande, så håll till godo.
Vid tangentbordet
Kågerödsmurveln.
KOM TILL KRISTIANSTAD!
Kristianstad är en stad i nordöstra Skåne. Den byggdes på 1600-talet av den danske kungen Christian IV.
På den tiden var Skåne danskt och när svenskarna brände de gamla städerna Wä och Åhus, beslöt Christian IV att låta bygga en helt ny stad istället för att bygga upp Wä och Åhus.
Han drömde en natt att den nya, starkt befästa staden låg på en ö. Runt omkring Helgeå fanns bara sankmark,med undntag av en så kallad ö,som döps till Allön. Här beslöt Christian IV att hans nya stad skulle ligga. Denna fick namnet Kristianstad efter sin upphovsman. Bilden med vattenfallet är Forsakar, som ligger i Degeberga och numera tillhör Kristianstads kommun.
Jag ska nu ta er med på en rundtur i staden och dess omgivningar.
Om vi åker tåg till Kristianstad är det första vi ser, när vi kommit ut från Centralstationen, Heliga Trefaldighetskyrkan. Den uppfördes när staden byggdes.
Norr om kyrkan ligger ”Norreport”, som användes som stadsport åt den norra sidan av staden. Söder om kyrkan ligger Stora Torg, som är ett torg med traditioner.Egentligen är inte Norreport den rätta porten, eftersom den gick åt fanders vid något av krigen kanske till och med under ”revolutionen iKristianstsd”. Porten som idag kallas Norreport är egentligen Söderport.
På torgets östra sida ligger Tyggården, som numera är lokal för stadens museum.
På torgets västra sida finner man Rådhuset, från vars trappa många högt uppsatta män på besök i staden, har hållit tal.
Söderut från Stora Torg går de båda stora affärsgatorna, Östra och Västra storgatan.
Här ligger nybyggda hus bredvid traditionsrika hus, som den s k Garvaregården
Denna gård är lika gammal som staden. Den är kringbyggd med bara en liten port mot gatan. Den var ganska förfallen, då stadens styrelse beslöt att reparera den. Allt det gamla har man försökt bevara i denna gamla gård och det har lyckats mycket bra.
Kristianstad är också residensstad i länet (Kristianstads län med beteckningen L på fordonen) och tillika den största staden i länet.
Nuvarande landshövdingen (1966) heter Olof Petri. Han har numera flyttat in i residenset, som ligger väldigt vackert, omgivet av Tivoliparken på ena sidan och Nils Perssons plats på den andra. Tyvärr kunde jag inte hitta någon bild, men det är en vacker liten park,som ligger mellan Residenset och det tidigare läroverket, numera Söderportsskolan.
I närheten av residenset ligger ett hus, som kallas Skottenborg. Detta var stadens port mot sydväst. Skottenborg ligger på sin ursprungliga plats.
På vägen mot Sölvesborg, ligger en stor sten, som kallas ”Trollastenen”. Detta namn har den fått efter sägnen om Trolle-Ljungby horn och pipa.
Denna sägen härrör sig troligtvis från 1200-talet. Den förtäljer om hur fru Ursula på Trolle-Ljungby slott
en julnatt befallde en av sina kuskar att rida bort till Trollastenen, då hon hade hört att trollen under trollnatten lyfte upp Trollastenen på pelare och drack trolldryck ur ett horn av elfenben och blåste i en pipa av silver. Nu ville fru Ursula ha dessa två saker.
Kusken kom fram till Trollastenen och tittade förbluffad på hur trollen dansade under Trollastenen och drack ur elfenbenshornet och blåste i silverpipor. Han fick nu tag i hornet och pipan, men då han var på hemväg spilldes några droppar ur trolldrycken på hästen och den föll död ner. Kusken började springa hemåt, men trollen förföljde honom.
Han hann fram till slottet och när han väl hunnit över vindbryggan, hissades den upp och trollen fick stå utanför.
Här kommer en bild på Trollastenen och bara för att visa hur stor den är valde jag bilden med en fullvuxen man framför den.
Har själv tagit ett foto med min mor framför stenen, men jag vet inte var det är.
Efter den julnatten förvaras trollens elfenbenshorn och silverpipa på Trolle-Ljungby slott. De visas i ett fönster inne på borggården.
Sydost om Kristianstad ligger Åhus, som blev av med sina stadsrättigheter, när Kristianstad byggdes. Men Kristianstads hamn finns i Åhus.
Åhus är en underbar badort på sommaren. Det mest berömda stället när det gäller sommarens badliv är nog Kantarellbaren,där det numer finns swimmingpool med tempererat vatten och det kan behövas,då vattnet i havet sällan håller en temperatur som är högre än 16 grader.
Åhus är nog mest berömt för sin ål
Det är underbart att gå nere vid stranden och prata med de gamla fiskarna,som håller till i sina fiskebodar.
På hösten brukar det hållas massor med ”ålagille” Då handlar det om rökt ål, kokt ål, stekt ål, luad ål, halmad ål, ålasoppa och andra ålarätter, som jag inte kommer ihåg just nu.
Det finns mycket, mycket mer att se för den som reser till Kristianstad, och har man en gång vistats i staden och dess omgivningar, vill man gärna åka dit igen.
Huset som är rivet sedna många år tillbaka för att ge plats åt nya E22:an låg otroligt fint i utkanten av Valje, en ort beläget på gränsen mellan Skåne och Blekinge. Artur byggde huset 1931, han döpte det till nordanlid, troligtvis för att han själv hette Nordin i efternamn.
Arthurs största intresse var trädgården och jaghar aldrig någonsin varför förr ellersenare kommit i kontakt med en trädgård som var så naturligt vacker, välskött men naturlig. Han hade tillbringat åtskilliga timmar,men också blod, svett och tårar för att skapa den oas som trädgåden var.Det hade också gått åt ett antal spadar och rullebörar för att köra ut den matjord som krävdes för att få någonting att växa på de kala bergknallarna. huset var byggt direkt på berget, en del av källaren var insprängd i berget. Jagkan fortfarande se den svarta järngrinden, i kontrast mot det vita huset med det röda taket, välvt med vinkelbyggnad och kupor åt varje håll. Det fanns också en balkong till deras sovrum som var belamrat med krukväxter. Han hade ett väldigt stort trädgårdsland, med massor av hallon. Stora hallon, läcker röda, jordgubbar som vi plockade och åt till efterrätt blandat med grädde och mjölk. När man öppnade grinden så gick man på en gjuten stengång med gråsten, det slutade lite hit och dit eftersom marken var kuperad, det gick lite neråt mot ytterdörren och åt andra hållet gick det uppför. Redan som 2-åring åkte jag i full fart med trehjulingen från parkeringen vid vedboden och lyckades för det mesta svänga åt vänster, annars blev det kraschlandning in i en av de stora stenarna. Nåväl det fanns också en finingång, den användes mycket sällan, däremot fanns husets enda telefon där, en svart historia med trissa och matchande telefonbok under, där man tryckte på den en bokstav så fick man upp en sida i boken där namn och telefonnummer var prydligt inskrivna. givetvis fanns inget senast slagna nummer utan man slog numret varje gång. Telefonen var en sådan som Stig Helmer pratade i i Sällskapsresan, där någon lustigkurre stoppat in folie. Gången som gick uppför slutade vid ingången till vedboden och slakteboden. Sedan kom parkeringen, dvs klippt ängsgräs. Bakom ängen fanns det en välansad skog och till vänster om den hade vi berget med åtskilliga avsatser med gräs och blommor om vartannat. Om det varit idag hade trädgården med all sannolikhet korats till Sveriges vackraste trädgård. Det fanns också åtskilliga grillpatser, dvs naturliga avsatser där man tog upp trädgårdsmöblemang, eller satt på enfilt och grillade på några stenar. En midsommar när vi var i Valje, var den en sån midsommar som midsommar skall vara, 20 grader varmt, stjärnklart och aldrig mörkt. Vi grillade och fortsatte sedan hålla fjutt i fyren. vi satt länge och pratade. Jag sa antagligen någonting om sommaren som aldrig fick ta slut. Då säger Elsa att midsommarnatten är första vinternatten. Jag blev nästan arg på henne, för vem ville ha vinter. Tror jag var runt 7-8 år då. Men faktum är att det stämmer och hur tokigt det än låter så är den mörkaste bistraste vinternatten precis innan jul, den första sommarnatten. Artur byggde en gillestuga kombinerad som gäststuga i den gamla slakteboden i början av 70talet och vi satt där framför brasan många kvällar och njöt av vedlukten. Finns det något ljuvligare än doften av snustorr björkved och hettan från en öppen spis. han murade den i gråsten och vitade fogarna. Det fanns en ingång till till tomten och det var en vit dubbelgrind som var bågformad, inramad av en rosenpergola och två stora tallar och bakom det en hängbjörk, det var tre trappsteg upp till gången när man öppnade grinden och de var ölandssten som lagts som trappsteg. Hela tomten omgärdades av ett prydligt lagt stengärde och ett staket med vita stolpar där stengärdet tog slut.
Skogen som hörde till var en välansad lövskog som översköljdes av vitsippor på våren. I slutet av skogen började ”klippiga bergen. Mamma visade mig Klippiga bergen en gång. Stenarna var döpta efter universum och det var solen och månen som var störst, de fick man klättra över och krypa under. så småningom kom man ner andra sidan Valje by. men höll man till höger kom man till stenbrottet där någon driftig person satt upp ett nät för att man inte skulle trilla ner. . Jag tillbringade åtskilliga timmar i klippiga bergen, säkerligen hade det klassats som livsfarligt att klättra där idag, eftersom det var ganska höga stenar och bergsknallarna var branta. På vissa ställen fick man hoppa från sten till sten. ekvägen var några kilometer lång, strax intill Elsa och Artur bodde en familj som hade fritidshus där. Det var en nybyggd västkuststuga med 3 rum och kök, timrad historia. Efter Kerstin som deras dotter hette och som var lika gammal som jag låg ett litet uthus inramat i ett stenbrott. Det var tillhåll för byns ungdomar. Ligisterna som Arthur sa. Det bestod av mopedburen ungdom och en del mopeder var säkerligen ganska vältrimmade. Jag tror säkerligen att ungdomarna var ganska harmlösa, de ville bara ha någonstans att umgås och grilla. Men Elsa och Arthur förklarade krig mot dem och varje gång de kom körandes förbi så hötte de med näven. Elsa hade full koll på mopederna. hon kollde först i ett fönster sedan i ett annat. Förmodligen brist på sysselsättning.
Längst ner på Ekvägen låg ytterligare några hus och körde man sedan till vänster så kom man ner till Valje och där kunde man bakvägen köra till Bromölla. När jag var så gammal så jag kunde cykla i trafiken, vilket jag gjorde från 9 års ålder så cyklade jag till Bromölla för att träffa mina gamle vänner Rickard och Dan, de från kolonin i Malmö som flyttade till Bromölla.
Längs med Ekvägen låg en gammal hederlig soptipp. Ingen återvinning utna soptipp. Allt slängdes längs med kanten och sophanterinen bestod av att skiten höljdes med några kubik jord som grävdes från den intillliggande mossen.
Precis som i kolonin var det en liten hobby att ta sigin och kolla efter diverse bra och ha. Lumpsamlare sa min morfar. Invid tippen gick stigen ner till Siesjön, en bottenlös skogstjärn där vi åkte skridskor på vintern. Det förekom även att några körde bil på sjön. Om den var bottenlös vet jag inte, men den var uppe till diskussion när nya E22 skulle planeras, då det fanns fridlysta arter runt och i sjön som riskerades att utplånas. Idag vetjag inte om jag skulle ens hitta till siesjön. Vad jag kommer ihåg var den rätt stor för den tog tid att åka runt på vintern.
Elsa och Arthur skrämde mig som barn för Siegubben. Det skulle vara en elak gubbe som bodde i en stuga i mossen och som tog små barn och kastade dem i Siesjön. Jag trodde benhårt på det första åren och vågade knappt gå in i skogen, vilket säkerligen var avsikten med det.
Genom Valje passerade Riksvägen, det var ganska besvärligt att ta sig över vägen, trafiken var tät. Men ibland gick bommarna ner för tågen passerade genom byn och då var det lätt att gå över. Det fanns en kiosk, ett gatukök och två affärer i Valje, ett kondis, frisör och så en golvaffär. Den fanns kvar så sent som 1988, för jag handlade ett restparti golvplattor där. Det fanns också ett gammalt bageri där som bakade stenungsbakat grovbröd. Det var runda brödkakor med en mustig smak och till skillnad från dagens bröd sommöglar efter 2 dagar så höll detta bröd i månader på balkongen. Insvept i handdukar och andra tygstycken och tidningspapper över papplådan som de låg i förvarades de lådor med bröd som inhandlades varje gång vi besökte valje. Frysa bröd förekom inte. Däremot delade man dem i 4:delar och tog in en 4:del i taget. Valjegrova finns fortfarande, men det är inte i närheten av det bröd som jag åt som barn. Det som säljs idag är ett bröd a´la kullens ddegiga kladdiga bröd som möglar bara man tittar på det.
I kanten till Ryssberget låg VAlje nöje, ett gammalt dansställe som fram till för något år sedan fortfarande var igång, vilket jag precis tog reda på, då jag var övertygad om att även Valje nöje fallit offer för dumprarnas framfart. Kanske dags att ta en tur med kameran till Valje coh föreviga de gamla ställena.
Tvärs över vägen och en bit ner så låg valjeviken. Där fanns det ett gammalt cafe där det var midsommarfirande. Så hade vi valjeviken som är just vad det låter som en vik i havet. Där låg båtar förankrade och vi tillbringade åtskilliga timmar på förankrade båtar för att sola och bada. Klassades säkert som intrång, men det tänkte man inte på den tiden och vi förstörde aldrig något, utan låg bara där och solade.
Vi brukade roa oss med att fånga sandflundror med fötterna. Man gick sakta i vattnet och kollade ner och såg då om det rörde sig, många gånger var det en flundra som kilade ner sig i sanden. Då gällde det att smyga fram och trampa på dem. Men det svåra var att inte hoppa till när det kittlade till under fötterna när flundran försökte sprätta sig lös.Efter en tur till valjeviken så åker vi tillbaka till Ekvägen 11 och går in i huset. Det fanns en köksingång med en brun träpanelsdörr, vitmålad på insidan, man kom in i hallen, rakt fram fanns en dörr ner till källaren, där fanns den gamla oljepannan som min morfar satte in 1962 till dem. Längst in i hallen fanns badrummet, en skapelse i blå mosaik och där öven porslinet, bestående av toastol, vask med pelare och bide var i blått. givetvis var fabrikatet IFÖ, för Arthur jobbade på IFÖ-verken. Det var den stora arbetsgivaren på den tiden för nästan hela bygden. Artur cyklade ner till Valje och åkte med en arbetskamrat till Brömölla där Iföverken låg. Han hade en brun läderväska av portföljmodell med knäppspännen och i den låg matboxen i rostfritt.
Man kom in i köket från Hallen och där luktade det alltid piprök och ved. Precis som i gillstugan så luktade vedröken gott. De hade en gammal agaspis kopplad till värmesystemet, en kvarleva från äldre tider de kokte kaffe på morgonen på spisen. Artur kokte kaffet i en beige emaljerad kittel. Det var i Valje jag lärde mig att dricka kaffe. Köket var gammalt, blåmålad inredning med skjutluckor ovanför vasken. Det var ganska stort köket och vi satt alltid där och åt.
Från köket kom man in i matrummet och sedan vidare in i tvrummet, där även stereon stod. Elsa vann en stereo på ett lotteri. En luxor med inbyggd radio och precis som mammas hade den dinkontaktsuttag. Elsa lyssnade också på dansbandsmusik. En av hennes favoriter av vikingarna men också Ingemar Nordströms.
Från tvrummet kom man in i finhallen där telefonen stod och sedan trappan upp i hörnan.Trappräcket var fäst i en svart träpelare med lite patina. Det var röd linoliummatta på trappstegen. Väl där uppe fanns Elsa och Artrs sovrum till höger och ett gästrum med bäddsoffa rakt fram, till vänster var det en lång hall och sedan trappa till vinden som var oinredd. Intill vindstrappan sattes en säng när jag var där som jag sov i. Det fanns en toalett på övervåningen också och det var rosa porslin i denna. Rosa handfat med pelare säkerligen ansett som exklusivt då när detta sattes in.
60-70talet präglades av industrisamhället. på några få år gick Sverige från ett bonde samhälle till industrisamhälle, ett industrisamhälle som idag är på väg bort. Informations och övervakningssamhället är här. Med det stressen och sjukfrånvaro. Vi stressar sönder oss totalt för att hinna med. Var vi lika stressade på 60 och 70talet. Nä, det var vi inte, det var ett lugnare tempo helt klart.
Framförallt skulle dåtidens hemmafruar hinna med både matlagning och byaskvaller. Frågan är hur det hade fungerat om de tvingats jobba som dagens kvinnor gör. Så man kan kanske säga att det är kvinnans frigörelse som är roten till allt ont.nä givetvis inte, men oavsett vilket vikan aldrig vända och vrida klockan tillbaka. Vi kan minnas det goda och det är det vi gör. Vi minns inte det dåliga på samma sätt. Nostalgin tar överhand och vi beskriver gärna dåtiden med de rosa glasögonen på.
Dagens blogg som blev en tillbakablick och en nostalgisk tripp till barndomens älskade Valje.
Jag avslutar med en text som min mamma skrev när hon gick på Malmö Aftonskola 1967. många ler säkert igenkännande, så håll till godo.
Vid tangentbordet
Kågerödsmurveln.
KOM TILL KRISTIANSTAD!
Kristianstad är en stad i nordöstra Skåne. Den byggdes på 1600-talet av den danske kungen Christian IV.
På den tiden var Skåne danskt och när svenskarna brände de gamla städerna Wä och Åhus, beslöt Christian IV att låta bygga en helt ny stad istället för att bygga upp Wä och Åhus.
Han drömde en natt att den nya, starkt befästa staden låg på en ö. Runt omkring Helgeå fanns bara sankmark,med undntag av en så kallad ö,som döps till Allön. Här beslöt Christian IV att hans nya stad skulle ligga. Denna fick namnet Kristianstad efter sin upphovsman. Bilden med vattenfallet är Forsakar, som ligger i Degeberga och numera tillhör Kristianstads kommun.
Jag ska nu ta er med på en rundtur i staden och dess omgivningar.
Om vi åker tåg till Kristianstad är det första vi ser, när vi kommit ut från Centralstationen, Heliga Trefaldighetskyrkan. Den uppfördes när staden byggdes.
Norr om kyrkan ligger ”Norreport”, som användes som stadsport åt den norra sidan av staden. Söder om kyrkan ligger Stora Torg, som är ett torg med traditioner.Egentligen är inte Norreport den rätta porten, eftersom den gick åt fanders vid något av krigen kanske till och med under ”revolutionen iKristianstsd”. Porten som idag kallas Norreport är egentligen Söderport.
På torgets östra sida ligger Tyggården, som numera är lokal för stadens museum.
På torgets västra sida finner man Rådhuset, från vars trappa många högt uppsatta män på besök i staden, har hållit tal.
Söderut från Stora Torg går de båda stora affärsgatorna, Östra och Västra storgatan.
Här ligger nybyggda hus bredvid traditionsrika hus, som den s k Garvaregården
Denna gård är lika gammal som staden. Den är kringbyggd med bara en liten port mot gatan. Den var ganska förfallen, då stadens styrelse beslöt att reparera den. Allt det gamla har man försökt bevara i denna gamla gård och det har lyckats mycket bra.
Kristianstad är också residensstad i länet (Kristianstads län med beteckningen L på fordonen) och tillika den största staden i länet.
Nuvarande landshövdingen (1966) heter Olof Petri. Han har numera flyttat in i residenset, som ligger väldigt vackert, omgivet av Tivoliparken på ena sidan och Nils Perssons plats på den andra. Tyvärr kunde jag inte hitta någon bild, men det är en vacker liten park,som ligger mellan Residenset och det tidigare läroverket, numera Söderportsskolan.
I närheten av residenset ligger ett hus, som kallas Skottenborg. Detta var stadens port mot sydväst. Skottenborg ligger på sin ursprungliga plats.
På vägen mot Sölvesborg, ligger en stor sten, som kallas ”Trollastenen”. Detta namn har den fått efter sägnen om Trolle-Ljungby horn och pipa.
Denna sägen härrör sig troligtvis från 1200-talet. Den förtäljer om hur fru Ursula på Trolle-Ljungby slott
en julnatt befallde en av sina kuskar att rida bort till Trollastenen, då hon hade hört att trollen under trollnatten lyfte upp Trollastenen på pelare och drack trolldryck ur ett horn av elfenben och blåste i en pipa av silver. Nu ville fru Ursula ha dessa två saker.
Kusken kom fram till Trollastenen och tittade förbluffad på hur trollen dansade under Trollastenen och drack ur elfenbenshornet och blåste i silverpipor. Han fick nu tag i hornet och pipan, men då han var på hemväg spilldes några droppar ur trolldrycken på hästen och den föll död ner. Kusken började springa hemåt, men trollen förföljde honom.
Han hann fram till slottet och när han väl hunnit över vindbryggan, hissades den upp och trollen fick stå utanför.
Här kommer en bild på Trollastenen och bara för att visa hur stor den är valde jag bilden med en fullvuxen man framför den.
Har själv tagit ett foto med min mor framför stenen, men jag vet inte var det är.
Efter den julnatten förvaras trollens elfenbenshorn och silverpipa på Trolle-Ljungby slott. De visas i ett fönster inne på borggården.
Sydost om Kristianstad ligger Åhus, som blev av med sina stadsrättigheter, när Kristianstad byggdes. Men Kristianstads hamn finns i Åhus.
Åhus är en underbar badort på sommaren. Det mest berömda stället när det gäller sommarens badliv är nog Kantarellbaren,där det numer finns swimmingpool med tempererat vatten och det kan behövas,då vattnet i havet sällan håller en temperatur som är högre än 16 grader.
Åhus är nog mest berömt för sin ål
Det är underbart att gå nere vid stranden och prata med de gamla fiskarna,som håller till i sina fiskebodar.
På hösten brukar det hållas massor med ”ålagille” Då handlar det om rökt ål, kokt ål, stekt ål, luad ål, halmad ål, ålasoppa och andra ålarätter, som jag inte kommer ihåg just nu.
Det finns mycket, mycket mer att se för den som reser till Kristianstad, och har man en gång vistats i staden och dess omgivningar, vill man gärna åka dit igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar