Så går snart 2012 mot sitt slut. Skulle nästan vilja säga tack och lov, för det har varit sorgens år. Jag skall här sammanfatta kort och dela ut snytingar till de som förtjänar sådana och rosor till de som skall ha det.
Som mina bloggläsare vet så blev min mamma sjuk i augusti 2011, varvid jag fixade med en flytt till Kågeröd, ordnade en lägenhet som jag visste inte var lämplig med sina trappor, men något annat fanns inte och vad som helst, tom en husvagn var bättre än det gamla mögelråtteboet i Landskrona.
Det var ett fightens år. Mamma kämpade mot sin cancer med tuffa behandlingar. konstigt nog gav hon inte upp. Hon testade det ena efter det andra, valde att bli en försökskanin. Dem fixar det, sa hon.
Men slutet av maj 2012 blev hon riktigt dålig i dubbelsidig lunginflammation, varvid jag skickade henne till Lund med ambulans. min stora fasa var att hon skulle bli nekad precis som i september året innan. Då fick jag fixa med en patienttransport för någon ambulans fick vi inte.
Det var en stor fajt, mamma hade inga pengar, hon var fattigpensionär, med reskostnader, hemtjänst etc, så var inkomsterna mindre än utgifterna. Jag sökte försörjningsstöd till henne.
Det satt långt inne och de var en timme från polisanmälan innan hon fick pengar till livsnödvändig medicin. Jag var med på möten där man pratade över huvudet på henne.
Så här i slutet av 2012 så vill jag dela ut flera raka feta smockor till socialtjänsten i Svalöv, hemtjänstcheferna. Men också till läkarna som utan att ifrågasätta skrev ut mängder med medicin.
Min mamma hade i flera år varit beroende av läkemedel. Hon hade en läkare i Landskrona som gladeligen skrev ut vad hon ville ha. Ho nskrev en ”shoppinglista och mailade till honom. Läkarna i Lund iddes inte kolla med sina kollegor vad som skrivits ut eller inte skrivits ut. Mycket av min energi gick åt till att jaga läkemedel. Det var åtskilliga bärkassar som lämnades in på apoteket för destruktion. Integriteten stoppar ett centralt register på läkemedel som skrivs ut. Därför kan patienter gå från en läkare till en annan och få utskrivet medicin.
Nåväl det här med tablettknaprandet var en av anledningarna till att vi inte haft så intensiv kontakt tidigare. men när cancer uppdagades så bestämde jag mig för att ställa upp till 100%.
Det gjorde jag, så mycket så att jag faktiskt gick in i den berömda väggen som jag hela tiden hävdat att den inte existerar.
Men för att inte gå händelserna i förväg, som jag skrev tidigare inlägg kom hon inte uppför trapporna i juni när hon var färdig för hemgång, så efter diverse turor med damerna på kommunen blev det en akut kortisplats på Ängslyckan.
Personalen där skall ha alla rosor. De är verkligen proffs och de lyckadesw med konsttstycket att få henne att äta igen.
8 kg på några veckor gick hon upp,m började gå etc.
Men så blev det sjukhusvistelse igen och då var det något päreträ på kommunen som tog beslutet att stänga korttidsboendet och man stoppade då in henne på senilboendet i kågeröd.
Detta var det samma som att sparka henne ner i graven. hon förlorade livsgnistan. Vistelsen på Åsgården i Kågeröd saknade all form av mänsklig respekt. Man tvingades låsa om henne för att en äldre man kom in på besök så fort han fick tillfälle, senil, ,förvirrad var det naturligtvis inte hans fel. Man hade bara vikarier och ingen av personalen kunde hantera hennes andningsmaskin. SÅ efter 3 veckor gick det som det gick, hon blev sjuk och denna gången kom hon inte från sjukhuset. hon drabbades också av syrebrist efter att personalen ringt en sköterska som behagade komma efter en timme och konstatera att hon inte var kontaktbar. Mitt sunda förnuft säger då att det är ett akut läge, man larmar 112. men icke. Då försöker hon jaga MIG för att få veta om JAG tyckte att mamma skulle in på sjukhuset.
Hon vaknar upp i ambulansen men är snurrig och oredig, blandar ihopa tid och rum. Söndagen den 29 ringer man från sjukhuset och meddelar att hon somnat in framåt morgonen.
Jag har anmält flera händelser och fortfarande 1/2 år efter lyser resultatet med sin frånvaro trots möte. Centerpartisten Agneta Persson ställde en interpellation till kommunfullmäktige angående brister i den pallitativa vården. Helt fräckt förnekar man att ma nanvänt sig av outbildad personal, att vården är god. Detta är ett hån mot de patienter som stryker med pg.a. dendåliga vården i kommunen. Chefen för äldreomsorgen nekar helt fräckt för tidningen att det förekommit problem och outbildad personal. Trots ett möte med henne och utredaren samt hennes efterträdare.
Så här i slutet av 2012 ger jag alltså en stor rälig taggig kaktus till alla de ansvariga för äldreomsorgen och chefer/underchefer och dödsänglarna inom kommunens äldreomsorg.
I samband med mammas bortgång kom jag till en vändpunkt i arbetslivet. För första gången på 20 år tvingades jag sälla mig till de arbetslösas skara, pga. nedgången på marknaden, men också det faktum att min privata situation påverkat mig så jag inte kunnat lägga 100% fokus på mitt jobb.
Men där har inget ont något som inte för något gott med sig. Jag fick i och med detta chansen att skaffa mig den kompletterande kompetens och utbildning för att bli attraktiv på arbetsmarknaden igen.
Jag läser sedan 4 månader tillbaka till kyl och värmepumpstekniker. Men ingen är att jag skall kombinera försäljning och service framöver. Fler ben att stå på alltså. Det är också så att det sålt otroligt många bristfälliga anläggningarn runt om i vårt land som går sönder regelbundet. Detta pga. att det finns för många skrupelfria försäljare som inte vet vad man säljer. De kan lika gärna sälja jordnötter. Jag har under årens lopp samlat på mig mängder med bilder på Åsanissejobb som jag varit ute på. En del har jag tillsammans med kunden hittatr lösning på men för många har det inneburit stora extrakostnader som inte varit med från början. En stor fet smäll till skrupelfria kollegor i branschen. Jag har många gånger frågat mig var yrkesstoltheten tagit vägen. Utegivare klämd bakom stuprännan, eller uppkastad i den, hängkabel, mitt på väggen och för klena rör, sneda rör. Det levereras medvetet material som är betydligt billigare än det man offererat och tagit betalt för. Altl för att kortsiktigt tjäna pengar. Men den som lurar andra binder ris till egen rygg och det visar den självsanering som nu sker i samband med nedgången i branschen.
Precis när ljuset började återvända i tillvaron kommer nästa smäll. Då får jag besked att min pappa är sjuk, väldigt sjuk. 2 besök och 1,5 vecka senare är han också borta. Knappt 4,5 månader efter mamma, jag börjar återigen fråga mig hur mycket elände denna familj skall drabbas av. 7 steg framåt 3 tillbaka. Allt skit påverkar min familj. Men det har också fått till följd att jag helt omvärderat vad som verkligen är av värde. En sak är säker när nära och kära blir sjuka och försvinner så betyder materiella saker absolut ingenting.
Jag kan därmed konstatera att 2012 även blivit insiktens och ödmjukhetens år. DEt som vi varit drabbade av skulle jag inte ens vilja förära min värsta ovän.
Men nu är 2012 till ända och vi får väl hoppas att 2013 blir ett bättre år.
Jag har ibland fått kritik för att mitt hem till coh från varit en form av fritidsgård, men jag ser hellre att barnen är hemma än att de ränner runt på byn. Många barn här i byn har ingen riktig kontakt med sina föräldrar. De får mat, kläder pengar, sover hemma, men de kan inte prata med sina föräldrar när det verkligen gäller, många vågar inte heller ringa dem när de är i knipa .Det har då hänt att de ringt mig. Igår kom jag i diskussion med en förälder som kritiserade mig men som en timme senare tog tillbaka det han sagt när hans barn kommit hem och sagt att Eva är den enda mamman som bryr sig på riktigt.
Detta gjorde mig glad men också fruktansvärt ledsen, för det är bara en bekräftelse på att många barn, även i den här lilla byhålan idag inte har någon riktigt vuxenkontakt. Det är lättare att blunda än att ta tag i det som är obehagligt. Det finns exempel på där kamrater till en tonåringar informerat föräldrar om ett visst drogbruk. Detta har förnekats och kamraterna anklagas för att prata strunt, men alla vet att det stämmer.
Som nattvandrare har jag sett det mesta och jag är inte jätteimponerad över föräldrar som förnekar problem. Kanske dags att ta på sig jackan, lyfta arslet ur soffan, hälla rödvinet i vasken och ge sig ut i verkligheten och se vad b arnen hittar på.
Så nu skriver jag The end för 2012.
Bloggen lever vidare ett år till, säkerligen till mångas förtret, men det bjuder jag på. Serverat på silverfat.
Vid tangentbordet
Kågerödsmurveln
Som mina bloggläsare vet så blev min mamma sjuk i augusti 2011, varvid jag fixade med en flytt till Kågeröd, ordnade en lägenhet som jag visste inte var lämplig med sina trappor, men något annat fanns inte och vad som helst, tom en husvagn var bättre än det gamla mögelråtteboet i Landskrona.
Det var ett fightens år. Mamma kämpade mot sin cancer med tuffa behandlingar. konstigt nog gav hon inte upp. Hon testade det ena efter det andra, valde att bli en försökskanin. Dem fixar det, sa hon.
Men slutet av maj 2012 blev hon riktigt dålig i dubbelsidig lunginflammation, varvid jag skickade henne till Lund med ambulans. min stora fasa var att hon skulle bli nekad precis som i september året innan. Då fick jag fixa med en patienttransport för någon ambulans fick vi inte.
Det var en stor fajt, mamma hade inga pengar, hon var fattigpensionär, med reskostnader, hemtjänst etc, så var inkomsterna mindre än utgifterna. Jag sökte försörjningsstöd till henne.
Det satt långt inne och de var en timme från polisanmälan innan hon fick pengar till livsnödvändig medicin. Jag var med på möten där man pratade över huvudet på henne.
Så här i slutet av 2012 så vill jag dela ut flera raka feta smockor till socialtjänsten i Svalöv, hemtjänstcheferna. Men också till läkarna som utan att ifrågasätta skrev ut mängder med medicin.
Min mamma hade i flera år varit beroende av läkemedel. Hon hade en läkare i Landskrona som gladeligen skrev ut vad hon ville ha. Ho nskrev en ”shoppinglista och mailade till honom. Läkarna i Lund iddes inte kolla med sina kollegor vad som skrivits ut eller inte skrivits ut. Mycket av min energi gick åt till att jaga läkemedel. Det var åtskilliga bärkassar som lämnades in på apoteket för destruktion. Integriteten stoppar ett centralt register på läkemedel som skrivs ut. Därför kan patienter gå från en läkare till en annan och få utskrivet medicin.
Nåväl det här med tablettknaprandet var en av anledningarna till att vi inte haft så intensiv kontakt tidigare. men när cancer uppdagades så bestämde jag mig för att ställa upp till 100%.
Det gjorde jag, så mycket så att jag faktiskt gick in i den berömda väggen som jag hela tiden hävdat att den inte existerar.
Men för att inte gå händelserna i förväg, som jag skrev tidigare inlägg kom hon inte uppför trapporna i juni när hon var färdig för hemgång, så efter diverse turor med damerna på kommunen blev det en akut kortisplats på Ängslyckan.
Personalen där skall ha alla rosor. De är verkligen proffs och de lyckadesw med konsttstycket att få henne att äta igen.
8 kg på några veckor gick hon upp,m började gå etc.
Men så blev det sjukhusvistelse igen och då var det något päreträ på kommunen som tog beslutet att stänga korttidsboendet och man stoppade då in henne på senilboendet i kågeröd.
Detta var det samma som att sparka henne ner i graven. hon förlorade livsgnistan. Vistelsen på Åsgården i Kågeröd saknade all form av mänsklig respekt. Man tvingades låsa om henne för att en äldre man kom in på besök så fort han fick tillfälle, senil, ,förvirrad var det naturligtvis inte hans fel. Man hade bara vikarier och ingen av personalen kunde hantera hennes andningsmaskin. SÅ efter 3 veckor gick det som det gick, hon blev sjuk och denna gången kom hon inte från sjukhuset. hon drabbades också av syrebrist efter att personalen ringt en sköterska som behagade komma efter en timme och konstatera att hon inte var kontaktbar. Mitt sunda förnuft säger då att det är ett akut läge, man larmar 112. men icke. Då försöker hon jaga MIG för att få veta om JAG tyckte att mamma skulle in på sjukhuset.
Hon vaknar upp i ambulansen men är snurrig och oredig, blandar ihopa tid och rum. Söndagen den 29 ringer man från sjukhuset och meddelar att hon somnat in framåt morgonen.
Jag har anmält flera händelser och fortfarande 1/2 år efter lyser resultatet med sin frånvaro trots möte. Centerpartisten Agneta Persson ställde en interpellation till kommunfullmäktige angående brister i den pallitativa vården. Helt fräckt förnekar man att ma nanvänt sig av outbildad personal, att vården är god. Detta är ett hån mot de patienter som stryker med pg.a. dendåliga vården i kommunen. Chefen för äldreomsorgen nekar helt fräckt för tidningen att det förekommit problem och outbildad personal. Trots ett möte med henne och utredaren samt hennes efterträdare.
Så här i slutet av 2012 ger jag alltså en stor rälig taggig kaktus till alla de ansvariga för äldreomsorgen och chefer/underchefer och dödsänglarna inom kommunens äldreomsorg.
I samband med mammas bortgång kom jag till en vändpunkt i arbetslivet. För första gången på 20 år tvingades jag sälla mig till de arbetslösas skara, pga. nedgången på marknaden, men också det faktum att min privata situation påverkat mig så jag inte kunnat lägga 100% fokus på mitt jobb.
Men där har inget ont något som inte för något gott med sig. Jag fick i och med detta chansen att skaffa mig den kompletterande kompetens och utbildning för att bli attraktiv på arbetsmarknaden igen.
Jag läser sedan 4 månader tillbaka till kyl och värmepumpstekniker. Men ingen är att jag skall kombinera försäljning och service framöver. Fler ben att stå på alltså. Det är också så att det sålt otroligt många bristfälliga anläggningarn runt om i vårt land som går sönder regelbundet. Detta pga. att det finns för många skrupelfria försäljare som inte vet vad man säljer. De kan lika gärna sälja jordnötter. Jag har under årens lopp samlat på mig mängder med bilder på Åsanissejobb som jag varit ute på. En del har jag tillsammans med kunden hittatr lösning på men för många har det inneburit stora extrakostnader som inte varit med från början. En stor fet smäll till skrupelfria kollegor i branschen. Jag har många gånger frågat mig var yrkesstoltheten tagit vägen. Utegivare klämd bakom stuprännan, eller uppkastad i den, hängkabel, mitt på väggen och för klena rör, sneda rör. Det levereras medvetet material som är betydligt billigare än det man offererat och tagit betalt för. Altl för att kortsiktigt tjäna pengar. Men den som lurar andra binder ris till egen rygg och det visar den självsanering som nu sker i samband med nedgången i branschen.
Precis när ljuset började återvända i tillvaron kommer nästa smäll. Då får jag besked att min pappa är sjuk, väldigt sjuk. 2 besök och 1,5 vecka senare är han också borta. Knappt 4,5 månader efter mamma, jag börjar återigen fråga mig hur mycket elände denna familj skall drabbas av. 7 steg framåt 3 tillbaka. Allt skit påverkar min familj. Men det har också fått till följd att jag helt omvärderat vad som verkligen är av värde. En sak är säker när nära och kära blir sjuka och försvinner så betyder materiella saker absolut ingenting.
Jag kan därmed konstatera att 2012 även blivit insiktens och ödmjukhetens år. DEt som vi varit drabbade av skulle jag inte ens vilja förära min värsta ovän.
Men nu är 2012 till ända och vi får väl hoppas att 2013 blir ett bättre år.
Jag har ibland fått kritik för att mitt hem till coh från varit en form av fritidsgård, men jag ser hellre att barnen är hemma än att de ränner runt på byn. Många barn här i byn har ingen riktig kontakt med sina föräldrar. De får mat, kläder pengar, sover hemma, men de kan inte prata med sina föräldrar när det verkligen gäller, många vågar inte heller ringa dem när de är i knipa .Det har då hänt att de ringt mig. Igår kom jag i diskussion med en förälder som kritiserade mig men som en timme senare tog tillbaka det han sagt när hans barn kommit hem och sagt att Eva är den enda mamman som bryr sig på riktigt.
Detta gjorde mig glad men också fruktansvärt ledsen, för det är bara en bekräftelse på att många barn, även i den här lilla byhålan idag inte har någon riktigt vuxenkontakt. Det är lättare att blunda än att ta tag i det som är obehagligt. Det finns exempel på där kamrater till en tonåringar informerat föräldrar om ett visst drogbruk. Detta har förnekats och kamraterna anklagas för att prata strunt, men alla vet att det stämmer.
Som nattvandrare har jag sett det mesta och jag är inte jätteimponerad över föräldrar som förnekar problem. Kanske dags att ta på sig jackan, lyfta arslet ur soffan, hälla rödvinet i vasken och ge sig ut i verkligheten och se vad b arnen hittar på.
Så nu skriver jag The end för 2012.
Bloggen lever vidare ett år till, säkerligen till mångas förtret, men det bjuder jag på. Serverat på silverfat.
Vid tangentbordet
Kågerödsmurveln
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar